Påsken 2018 och vi ses när vi ses!
Påskriset som nu slagit ut.
Hej!
Det blev en ofrivillig bloggpaus, inte alls meningen faktiskt. Skulle tittat in förra torsdagen för att önska Glad Påsk! men det glömde jag alldeles bort.
Förra torsdagen, skärtorsdag. Min fina vän Mari med sin lilla familj skulle bila upp från Umeå. Så när de kom till min stad passade vi på att ta en snabb lunch på Storheden, på Arons födelsedag och allt. Har nog inte setts på 2 år? Sedan fick jag snällt nog lift av dem en bit på vägen då jag skulle till min mamma, och de brummade vidare norrut till Maris pappa. Så fint att ses verkligen även om det var kort.
Har varit hos mamma skärtorsdag till igår, blev länge denna gång men passade på då det var påsklov.
På långfredagen fyllde jag år, men det var väl ingen höjdardag direkt. Sov dåligt och hade mycket smärta, men mamma gjorde allt hon kunde för att det skulle bli fint. Tack!
Under påskafton åkte vi till morfar och gräddade våfflor, så glad han blev. Och jag tänker alltid på mormor när jag tänker på våfflor. Tänk att det redan gått snart 6 år sedan du lämnade jordelivet.
Annandag Påsk var vi bjudna till Britt och Elisabet, då sistnämnda fyllde år. Trevligt och gott i vanlig ordning!Jenny, brorsans fru, fyllde även hon år samma dag. Och min morbrors fru likaså fast i onsdags och bjöd på kalas. Tyvärr var jag i för dåligt skick så bara mamma åkte.
Och hockeyn får vi inte glömma. Suttit bänkad, följt varenda minut. Herregud så bra de är.
GRATTIS till SM-guldet Luleå MSSK, så välförtjänt!!
Det har varit lugna dagar. Gått några promenader, sett film och pratat mest. Jag har tyvärr inte varit så pigg. Haft flera attacker i revbenen, mått illa, haft sådan yrsel att jag höll på att svimma mitt på Ica, tur att mamma var med. Det har tillkommit en del nya symtom de senaste månaderna... Dels är det yrseln, och sedan domningar i armarna och skakningar i händer, svårt att greppa saker ibland. Så i onsdags, dagen innan jag åkte till mamma, så var jag på vårdcentralen. Fick tyvärr inte träffa den bra lyhörda läkaren. Bad om sömntabletter fastän det tog emot, står inte ut längre, jag får ju inte sova normalt och har fortfarande inte fått någon tid på smärtenheten. Medicinen jag äter ska ju snart slutas tillverkas. Dock visste jag inte att det beror på att flera som ätit den under längre tid blivit förgiftade (!) av den! Bra att få den lilla upplysningen alltså... Fick mitt recept förnyat (med den giftiga medicinen) och äter den ännu, men ja man börjar ju undra hur nyttigt det här är? Provade sömntabletterna som jag hört så bra om. Funkade inte ett dugg! Blev så besviken. Efter 5 nätters försök så får dessa nu vara. När ska jag få sova?
Har i alla fall fått en ny tid hos den lyhörda läkaren under v.16, tack för det.
Och så har jag funderat lite. Jag vet inte om jag ska fortsätta att blogga. Kanske inte just nu. Det känns så tråkigt, negativt och enformigt att skriva om mitt mående och smärtan. Dessvärre är det ju så livet ser ut just nu med onda revben och svanskota, och det verkar inte vilja sluta. Tvingas att tacka nej till så mycket då detta hindrar mig, vilket är jättetråkigt. Känner mig så fast i min egen kropp, så maktlös! Jag kan bara vänta och tiden får utvisa hur det blir med allt. Det har nu gått ett halvår sedan allt startade. Kanske kommer jag inte alls att kunna gå tillbaka till mina danslärarjobb. Vi får se.
Jag är ju en ganska glad och posivit prick som försöker se det ljusa den större delen av tiden. Men när man skriver såhär rakt upp och ner ärligt så blir det inte alltid så kul läsning.
Så vi får se när och om vi hörs. Om andan faller på kanske det blir ett inägg här och var lite sporadiskt, om fina stunder som förgyller, och någon enstaka uppdatering om sjukdomsläget. Vi ses när ni ses!
Helvetesdagar och 1 god natts sömn och allt är glömt.
Hej såhär på söndagskvällen!
Jag ska erkänna att jag först tänkt skippa mitt sedvanliga inlägg efter många tuffa dagar, men ändrade mig.
De senaste veckorna har inte varit roliga ska jag säga. Fått vara hemma från jobbet flera dagar p.g.a. ett väldigt jobbigt illamående och smärta. Helvetesdagar rent ut sagt. Men jag kommer igen, långsamt, för detta tar sin tid. Det är svårt att planera saker för jag vet ju aldrig hur nästa dag, eller timme ibland, kommer bli. Trots att jag planerar och försöker ta det så lugnt jag bara kan om jag ska göra något särskilt dagen efter så kan jag ändå tvingas att ställa in. Igen och igen och igen... Så tråkigt. Livet blir lite tome emellanåt.
Jag har i alla fall lyckats vara på jobbet två gånger denna vecka, onsdag och fredag. Hurra! Och kom mig iväg till fysioterapeuten även det i fredags. Det var länge sedan jag var där nu. Eftersom jag har så ont och väntar tid på smärtenheten beslutade vi att pausa lite. Inga nya tider inbokad alltså. Jag ska fortsätta med mina övningar och göra de när jag kan och sedan kontakta fysioterapeuten när jag varit på smärtenheten. Så får vi se hur vi går vidare. Just nu är det ju väldigt svårt eftersom att jag har så ont och det inte går framåt tyvärr. Sedan i februari känns det som om all utveckling stannat upp och jag går bakåt och smärtan har ökat...
Och på tal om tråkigheter. En väns barn har legat på sjukhus i en vecka. Det var något på lungan. Stackars, stackars liten!<3
Min kompis Anton hörde av sig, så glad jag blev! Bjöd in till tårtkalas och vin igår lördags då John fyllt jämt tidigare. Ville verkligen gå! Sov en fruktansvärt dålig natt, var yr hela dagen, så ja det var ju inte att tänka på. Bara att tacka nej. Igen.
Snöoväder igår, och blå himmel och sol som värmer idag. Kontraster. Och som av ett mirakel fick jag sova en bra natt inatt. Halleluja! Sömn gör så otroligt mycket för kroppen och knoppen. Var så lättad att jag kunnat börja gråta nästan. Mamma kom hit och hjälpte mig, så tacksam för det! Handlade mat, köpte påskliljor och tulpaner på Blomsterlandet och städade. Vad hade jag gjort utan henne?
Hann även grädda våfflor tillsammans och äta en sen lunch våffeldagen till ära. Sommartid har det också blivit. Och idag, för exakt ett år sedan gifte sig mina nära vänner R och S, grattis!
Smärtan består ändå i både revben och svanskota, men glad över 1 natts normal sömn, - då är allt det onda glömt! Nästan.
Fruktansvärt illamående, en första kontakt med smärtenheten och umgåstid med vänner.
Hej!
Tittar in här med några trötta knappa krafter. Jag har tänkt skriva flera gånger, men veckan har varit allt annat än bra...
Onsdag och torsdag bland de sämsta av dagar. Jag har mått så FRUKTAANSVÄRT ILLA att det inte är klokt. Varför? Jo för att smärtan gör så ont. Det känns som om någon tar toppen av en kniv och vrider om i revbenen. Ibland sticker det och andra gånger är det en huggande känsla. Svanskotan säger stopp så fort jag böjer mig för långt ner. Ja, roligare kan man ju faktiskt ha det.
I torsdagsmorse skulle jag åka till jobbet, sedan direkt till fysioterapeuten och sedan handla mat. Kan avslöja att inget av det blev av. Var för övrigt första gången jag fick avboka tiden hos fysioterapeuten. Hon tyckte dock att jag skulle komma ändå. Men ville inte rikskera att kräkas på henne om vi säger så... Fy alltså på detta oberäkneliga måendet. Finns ju ingen logik.
I fredags blev jag uppringd av en psykolog på smärteneheten. Blir kanske inte riktigt som jag hoppats på, men jag ska ge det en ärlig chans. Om cirkus en månad ska jag få komma dit och träffa läkare och psykolog som ska göra en bedömning för att se vad vi har att jobba med så att säga. Sedan väntar gruppträffar med andra som lever med långvarig smärta och coachning. Bra visserligen, jag är för att samtala kring mitt mående, men känner väl först och främst att jag vill ha hjälp med smärtlindring. Så att jag slipper att ha så rackarns ont 24 timmar om dygnet. Så att jag kan åka till jobbet som vem som helst. Så att jag kan åka till fysioterapeuten utan att behöva avboka min tid för att jag mår så *pip* illa p.g.a. smärtorna.
Nåja. En sak i taget. Och vi ska hoppas att jag ändå får ut någonting av det smärtenheten erbjuder mig.
Till något fint. En av mina nära vänner har blivit mamma för andra gången. Stort grattis!
Till något tråkigt. Någon jag känner vars mamma har fått bröstcaner. Ytterligare en. Vad är det med denna sjukdom alltså... Så orättvist.
Idag söndags vaknade jag trött men med ett mående som var rätt okej. Träffade upp Lina på stan, så roligt, och första dagen detta år med plusgrader! Varje gång jag orkar är en seger för mig ska jag säga. Och så sprang vi på Ester och Gustav, och vi bestämde att luncha ihop på Friends. Trevligt och gott! Skönt att få känna sig lite mer som vanligt. Sedan gick jag och Lina hem till henne för en tekopp. Hon har ju två katter som bekant, och jag hade inte tagit någon allergitablett innan, men chansade. Det kliade lite i ögonen och blev snorig, men gick ändå bättre än väntat!
Så kom jag hem efter flera timmar av umgåstid med fina vänner. 1 timme senare kom illamåendet och ännu mera smärta som ett brev på posten naturligtvis. Suck. Ingen kontroll av kroppen. Jag är i alla fall glad att vi fick tid att ses och att jag orkade med det, helt klart värt det trots allt. Håll tummarna för att jag får sova, hade tänkt försöka ta mig til jobbet imorgonbitti!
Att ha världens bästa gäng runt sig.
Godkväll!
Jag är så glad och tacksam över alla som tagit sig tid att höra av sig till mig på ett eller annat sätt. Elevers föräldrar, kollegor, släktingar och nära vänner. Så omtänksamt att ni tänker på mig, genuint fint. Har ju en hel armé av hejarrop, tack!!
I onsdagskväll pratade jag en dryg timme med Mari i telefon. Vi som bor i olika städer och ses väldigt sällan. Men varje gång vi hörs känns det självklart, som igår. Oavsett om det dröjer ett halvår mellan gångerna. En sådan vän som alla borde ha!
Ester ringde mig och hon överraskade med middag på Pinchos framöver! För att ha något att se fram emot. Alltså du! Tack.
Och i torsdags förmiddag pratade jag med Peter. Nu ska vi äntligen se till att ses, på onsdag, om inget annat sker. Det var så fint att hinna avhandla länge och ska bli ännu finare att umgås.
Senare samma eftermiddag plingade det på dörren, från Bellis Blommor. Mina vänner Ida, Stina och Lina hade varit i farten igen. Alltså ni! Ville muntra upp med den ovan vackra buketten och choklad. Blev så chockad, var ju inte beredd på det igen. TACK!
Har även pratat med brorsan som ju var uppe här och som jag missade p.g.a. smärtan. Och grattat en av brorsbarnen som fyllde år i onsdags. Jag har världens bästa syskonbarn om ni inte visste det!
Min farbrors fru fyllde år igår och vi pratade en lång stund idag även. Krya på dig också!
Ja, att jag har mina vapendragare med mig när livet inte riktigt är en dans på rosor är i alla fall ett som är säkert.
<3
En lugn helg har det varit i vanlig ordning. Både fått en natt med ganska bra sömn, och en med lite mindre sömn... Att sitta upp för att man nästan kräks och med mycket smärta är ingen hit.
Sol och fint väder och en promenad på isen hade ju varit fint. Men då svanskotan gör ont så att det känns som om skelettet ska gå av, ja då stannar man inomhus med Netflix hela dagen istället.
Men då försöker jag påminna mig om alla fina jag har runt mig som peppar.
Tack för att ni finns!
Lite mer klarhet i MR-svaret fast ändå inte, och remiss till smärtenheten.
Hej!
Så har det blivit mars! Jag kom hem från mamma i söndags och har sedan dess hunnit vara hos fysioterapeuten och pratat med den lyhörda läkaren.
Hos fysioterapeuten G bara samtalade vi. Berättade om hur det gått sedan sist vi sågs och visade brevet från röntgenavdelningen och läkaren som jag fått i måndags samma dag som jag var hos G. Och vi kom ihop oss lite, kanske man kan säga. Hon ville ju att jag skulle gå med en lärare för att kunna undervisa och hålla i varannan övning. För att göra det måste man FÖRBEREDA undervisningen. Det vet alla som undervisar. Hon menade dock på att jag bara skulle gå in direkt och undervisa och ropa ut termer så skulle barnen förstå. Hur eleverna ska få ett sammanhang av en övning och i vilket tempo de ska göra övningen, ja det verkade tydligen vara en annan fråga...? I alla fall så utmanade jag mig ju lite mer rörelsemässigt hemma för att kunna instruera och visa övningarna sedan. Och det gick ju sådär som vi alla vet.... Fick världens smärta! Fysioterapeuten blev INTE glad åt att jag förberedde mig och skällde nästan ut mig. Hursom löste vi det och kommunikationen blev sedan bättre oss emellan. Jag tycker hon är bra och hon vet vad hon gör på många punkter. Men håller inte med henne i allt, och ja låt oss stanna där.
Idag har jag pratat med den lyhörda läkaren. Fått lite mer förklarat av vad min MR visade. Jag vet dock inte om jag blev så mycket klokare. Kände mig mest tom och matt efteråt. Kommer nog vänta med att ev dela med mig av resultatet. Är egentligen så trött och less på att prata sjukdomar. Känner mig så MAKTLÖS. Bara tittar på medan livet pågår och kan egentligen inte göra mer än vad jag redan gör. Nåja.
Jag fick i alla fall en remiss till smärtenheten. Och diskussion om jag ska få kortisoninjektioner i revbenen ska påbörjas. Min puls är dessutom förhöjd igen och hjärtat slår orytmiskt p.g.a. smärtan. Känner mig på riktigt som 100år, hu.
Nu har jag meddelat alla lärare som vikarierar för mig och mina dansgrupper att jag tyvärr inte kommer tillbaka denna termin heller. Det tog emot. Långt inne satt det. Har ju hoppats in i det sista att det ska gå!
Som Ester sa i telefon; "2018 skulle ju bli ett bra år, nä nu får det skärpa sig".
Att få svar på magnetkameraröntgen.
Hej!
Tittar in ännu en kväll. Ont i revbenen hela dagen idag och lika trött.
Imorgon är det sista dagen på denna månad och sedan är det mars. Trots att vårdprocessen går så långsamt går ju tiden så fort! Hur hänger det ihop egentligen?
Jag stod inte ut med allt grubbleri, oro och magont. Att vänta är att våndas just nu.
Så jag ringde vårdcentralen imorse med hopp om att få svar på min MR.
Och det fick jag, en del saker kunde urskiljas.
Fick prata med en sköterska och nästa onsdag är ett möte bokat med den bra, lyhörda läkaren.
Vad som visades väljer jag att hålla för mig själv just nu. Innan jag vet mer och fått fråga.
Det blir inget jobb för mig den här veckan, inte på själva arbetsplatsen.
Imorgon åker jag till min mamma och blir där till på söndag.
Ska försöka låta bli att googla och undra för mycket. Andas och bara få vara trots all smärta. Blir skönt att få byta miljö.
Nästa gång vi hörs är det mars, ett steg närmare våren!
Helgen som slutade i kaos...
Hej!
Ja, vart börjar jag? Blir tyvärr inget muntert inlägg här. Det mesta handlar om revbenen och svanskotan nuförtiden. Känns så tråkigt att låta negativ och beklagande, samtidigt som det är hur sanningen ser ut just nu. Typiskt bara att just denna helg blev som den blev, så kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv.
Var på MR-undersökning i onsdags som ni vet, har inte fått svar ännu. Dagen innan, hos fysioterapeuten, kände jag en våg av stress som sköljde över mig. Tanken var ju att gå med en lärare denna vecka och försöka undervisa och hålla varannan övning ungefär. Så väl hemma började jag utmana mig att röra mig lite mer och ta till lite svårare rörelser under onsdagskvällen. Det skulle jag ALDRIG gjort... Sedan har smärtan eskalerat i revbenen dag för dag. Torsdagen spenderades hemma och försökte andas igenom det.
I fredags efter jobbet kände jag hur jag fick mer och mer ont. Försökte hålla modet uppe och planen var att äntligen få träffa min bror med fru (och syskonbarnen) som var här och hälsade på, och som jag inte sett på nästan 1 år. Men det gick bara inte. Hade så ont att jag nästan kräktes.
Lördagen var ännu värre och sedan åkte de hem. Och jag hann inte träffa dem.
Natten till söndag, bland det värsta av smärtor. Fy så dåligt jag mådde! Funderade på att ringa ambulansen flera gånger. Pratade med mamma hundra gånger och med släktingar som jobbat på 1177 och är sjukvårdsutbildade.
Min mage har dessutom spårat ut rejält (flashback till när jag var tvungen att åka in på akuten 2014) och jag tror det är all oro och stress över situationen. Vad kommer min röntgen att visa? Kommer Försäkringskassan ställa krav att jag måste söka ett annat nytt? Kommer de utförsäkra mig? Ja ni vet, inte frågor man vill ligga sömnlös till direkt.
Är helt slut. UTPUMPAD. Sover ju fortfarande så dåligt och medicinen hjälper knappt.
Jag missar min bror som jag inte träffat på nästan 1 år, min kompis Ida som är här och hälsar på samt en bekant från Stockholm. Missar Det känns som att smärtans styr, livet är på paus och jag har ingen kontroll över kroppen, trots att jag ironiskt nog är danslärare...
Kan i alla fall meddela att jag INTE kommer att undervisa den här veckan. Och förmodligen inte på ett bra tag. Kroppen är helt enkelt inte redo. Det är som det är. Men tillslut ska det väl ändå komma en vår som morfar brukar säga.
Magnetkameraröntgen check och syskonbarn.
Hej!
Oj så oroligt jag sov inatt. Vaknade upp helt svettig med ett ryck. Drömde all världens mardrömmar känns det som. Och ändå hade jag en helt underbar gårdagskväll. Mina brorsbarn är uppe och hälsar på! Och den yngsta i skaran fyllde 11 dagen till ära igår och det bjöds på födesedagskalas och spelkväll hos deras farmor. Så jag och min kusin Eva åkte dit. God tårta och fika och tre olika spel hann vi med. Finemang! Imorgon kommer visst brorsan och Jenny upp. Hoppas vi hinner ses något!
Men så till idag. Ja idag var dagen för magnetkameraröntgen kommen. Äntligen! Kände mig inte nervös faktiskt, är ju 3:e gången gillt jag gör just en sådan här typ av röntgen. Totalt sett har jag hunnit med 6 olika i mitt liv hittills om jag räknat rätt. Mycket? Ja men ändå ett gäng gånger ju. Nåja.
De var lite försenade så fick sitta och vänta ett tag. Men sedan var det dags i en hel timme. Det låter ju som bekant ganska högt när bilderna tas, men så här högt har jag nog inte varit med om tidigare. Vad togs då? Bröstryggen, ländryggen och sidorna om svanskotan. D.v.s. hela ryggen, - bra! Känns skönt att de scannar av allt.
Svaret på röntgen får jag troligtvis ganska snabbt. Hoppas, hoppas.
Igår tisdags var jag hos fysioterapeuten. Vi pratade fram och tillbaka och planen är att jag ska gå med en lärare och försöka undervisa några övningar och se om det är möjligt. Känns både ock. Men är ganska stressad över situationen i ärlighehetens namn. Tänk om jag förvärrar allt? Jag vet ju inte vad/om det finns något fel i svanskotan ännu. Och ont har jag ju dagligen. Vågar jag? Och hur mycket? Prestationskrav go away. Samtidigt måste jag ju testa någon gång hur mycket jag faktiskt klarar av. Det kan ju även vara en fördel att prova så att Försäkringskassan ser att jag försöker, för snart kommer de börja ställa krav...
En annan sak även och dåliga odds. Danslärarjobb växer INTE på träd. Är svårt att få fast jobb och många har ofta flera olika som de åker emellan, även jag. Så vad händer? Sedan december har jag fått 3 (!) förfrågningar om lite större danslärartjänster att börja jobba omgående! Bara det lilla kruxet att jag knappt kan röra mig. Rackarns otur, ja.
Håll tummarna för att jag får svar från röntgen snart! Detta grubbleri är så frustrerande och skapar ev. onödig oro.
En liten dipp och OS-snack.
Hej!
Sorry för tystnaden men det stavas utan inpiration och en liten dipp. Överlag ganska mycket smärta, väldigt många funderingar kring framtiden och en del frustration. Ibland måste man bryta ihop för att komma igen. Man måste få känna klart helt enkelt som en viss Johanna sa.
Har dock också haft några bättre dagar med mer sömn och mindre ont, hurra. Vänder det nu? Det pendlar både upp och ner ja.
Och jag längtar efter att träna. Mycket och hårt. Springa en mil, gå på gym, dansa, ja vad som helst nästan. Jag som hade så många planer för fysiska utmaningar detta år.
Jobbat på kontoret i veckan, känns skönt att kunna säga att jag arbetar.Om än inte mycket, men ändå.
Pratat med Peter och även Stina i telefon igår. Ibland behövs bara en annan röst för att få lite nytt perspektiv och energi. Håller tummarna för att jag och Peter kan få till en middagsdate på torsdag! Sist vi sågs var samma dag som smärtan i svanskotan slog till. Tänk att det redan gått över 4 (!) månader sedan.
Gick för övrigt in på Telia i måndags med telefonen då det enbart går att fota selfies men ingenting annat. De hade inte sett något liknande och rekommenderade mig att återställa telefonen. Om det ändå inte fungerade efter det så är det bara att köpa ny mobil sa de. Just my luck...
Mari skulle kommit hit och hälsat på i helgen men blev förkyld oturligt nog. Krya på dig!
Har ni kollat OS något? Själv har jag hängt med en del. Går ju rätt bra för Sverige, heja!
Denna dag har verkligen känts lång. Vaknade ovanligt tidigt för att vara mig på en söndag. Onda revben var orsaken dock. Så här har det varit OS för hela slanten idag haha. Satt bänkad redan 8.30 då Damkronorna spelade mot Japan, som de tyvärr forlorade mot. Rackarns, de som kämpat och vunnit flera matcher tidigare. Men de sista två, mot Finland och Japan, gick det inte lika bra i. Däremot gick det ju bättre för Sveriges herrar Tre Kronor i ishockey idag, vinst! Man rycks lätt med i alla matcher och lopp som går nu haha:)
Och på tal om ishockeyn damer vc herrar. Det är minst sagt sjukt orättvist kan man säga, hur mycket det skiljer sig åt vad en kvinnlig hockeyspelare tjänar och vilka villkor de tvingas till jämfört med en manlig hockeyspelare.
Känner verkligen med Emma Eliasson (och många andra), Sveriges bästa hockespelare 2016, som blev petad från landslaget efter att ha ifrågasatt landslagsförbundet angående just deras löner, villkor och mänskligt värde. Att det fortfarande kan få se ut så här 2018 alltså...
Besök hos ortopeden, fysioterapeuten och läkaren och börjat jobba så smått.
Hej och glad fredag!
Här är en lugn sådan. Är oftast så slut om kvällarna och energin brukar ta slut kring kl 18. Tända ljus, en mysig pläd inlindad runt mig och någon serie på Netflix löser det mesta.
Tänkte att en lägesrapport kan vara på sin plats.
Måndag och tisdag var riktiga skitdagar rent ut sagt. 3 1/1 timmes sömn (för övrigt det jag snittat per natt den här veckan) och en dipp kan man säga. Inget kändes kul och svårt att se det fina i vardagen när smärtan pockar på. Efter att ha dammtorkat och försökt städa fick jag ett bryt och tappade humöret, vilket händer extremt sällan. Det gjorde (och gör) så ont att böja sig ner och komma upp om vartannat. Fick ge upp städandet, svälja stoltheten och ringa och fråga om mamma kunde komma och hjälpa mig.
Jag har även sedan en vecka tillbaka haft mer ont i bröstbenet och smärtan har spridit sig uppåt.
I onsdags (efter lika lite sömn) hade jag en tidig tid bokad hos ortopeden på Hermelinen, något jag tagit tag i själv. Ville få ett till utlåtande från en specialist. Blev undersökt och han kunde konstatera: Tietzes syndrom i revbenen. Skönt, för nu släpper jag alla andra teorier och de som avfärdat denna diagnos. 2 läkare och 1 ortoped har ställt den och jag väljer att tro på dem. Angående svanskotan så trodde ortopeden att det inte hängde ihop med revbenen utan var något helt annat. Bad inte om någon remiss till Norrlandskliniken utan avvaktar till efter min MR 21/2.
Direkt efter mitt besök hos ortopeden gick jag till jobbet. Japp, det var dagen jag skulle börja arbeta administrativt på 25%! Kändes kul att få komma tillbaka och vara igång trots att jag var tvungen att ta fram pillerburken och knapra medicin haha.
I torsdags hade jag tid hos fysioterapeuten. Hon tryckte på några ömmande punkter och gav behandling. Tog bort en övning som framkallat smärta samt utvecklade en annan övning. Längsamt, långsamt framåt. Sedan kom mamma till min räddning och hjälpte mig att städa lägenheten. Vi åkte även och handlade mat och jag bunkrade upp haha. Jag kan knappt bära en matkasse utan att det framkallar smärta ju. Köpte även nya mattor från Rusta, blev så fint i hallen! Och ett nytt fluffigt täcke från Jysk. Är man sjuk så ska det i alla fall kännas skönt att krypa ner i sängen tänker jag, även om jag knappt kan sova.
Fredag och läkarbesök. Den 8:e läkaren tror jag att det var? Eh, ingen idé att förvånas längre. Han undersökte mig och känner mig ganska öm i kroppen efter tre dagar på rad av ortoped, fysioterapeut och läkare som grejat med kroppen. Fick i alla fall sjukskrivningen förlängd en månad fram och medicin att hämta ut. Han tyckte jag varit hemma ganska länge och upplyste mig om att jag kanske får tänka i andra banor angående yrkeslivet. I april har det gått 180 dagar sedan jag blev sjukskriven och om jag inte kan gå tillbaka till mitt arbete så menar ju Försäkringskassan att jag måste söka något annat jobb.
Så, jag försöker att inte stressa upp mig över ytterligare ett bekymmer och andas in fredagskvällen. Enorm trötthet och smärta och inser att jag nog kommer behöva ta maxdos av medicinen (som tydligen snart ska sluta produceras och den enda jag tål i princip) innan dagens slut. Nästa vecka tänkte jag belöna mig själv med något fint som pepp för att jag behöver det. De små sakerna är viktiga för att resten ska fungera.
Trevlig helg!
-20, att inte kunna ha kontroll över sin kropp och tacksamhet.
Hej!
Kallt var det här, runt -20 i flera dagar. Bilden är från någon vecka sedan men skulle kunna vara från idag. Vintrigt vackert, soligt och rosa himmel. Ljuvligt, men kallt ja.
Är trött som få ikväll, råkade somna i soffan och fick tvinga mig upp och göra middag. Sover fortfarande inget vidare, så är ju inte så konstigt faktiskt. Fick ett erbjudande om ett reklamjobb den här veckan! Funderade fram och tillbaka men tackade nej tillslut. Trött och med smärta är inte världens bästa kombo för att fotograferas. Men tack för förfrågan, fint!
Höll för övrigt på att få ett bryt här idag haha. Ibland alltså... Planerade att storstäda redan i torsdags men har fått skjuta på det p.g.a. smärtan. Så idag tänkte iag äntligen ta tag i det. Men, var ju lättare sagt än gjort. Att böja sig ner om vartannat när man dammtorkar, fy... Så fick ge mig helt enkelt. Att inte ens kunna städa själv, så frustrerande ska jag tala om. Att inte ha kontroll över sin egen kropp. Vissa dagar blir jag less fastän jag försöker hålla humöret uppe. Håller tummarna för att mamma kommer hit i veckan och hjälper mig!
I helgen har jag träffat lite vänner! Gäller att planera så jag inte tar ut mig för mycket så jag inte tvingas ställa in mina träffar när jag äntligen lyckas boka in några.
Under lördags eftermiddag träffade jag upp Lina på stan och gick en kort sväng innan vi promenerade hem till henne och katterna. Drack te, myste med Ines och Lasse och pratade en massa.
I söndags kom Rebecka förbi mig. Så efterlängtat, vi har inte setts på 2 månader. Verkligen fint! Tyvärr hann vi bara ses drygt en timme. Haha skulle behöva ses en hel vecka för att hinna uppdatera varandra om allt som händer i livet. Vi hoppas på att få till en date snart igen!
Januari är visst förbi, med clementiner och varma bad. Verkar vara återkommande inslag varje års första månad. Februari alltså, och på onsdag ska jag börja jobba på 25%. Heja, heja. En vecka med en hel del på schemat.
Är så glad och tacksam för alla fina som hört av sig till mig och undrar hur jag mår. Ingen nämnd, ingen glömt!
Tack.
Vardagsrumsuppdateringar, rackarns smärta och en lättnadens nyhet.
Hej!
Här kommer som utlovat bilder på hemmet. Visserligen lite suddiga och tagna för någon vecka sedan, har hunnit byta ut det gröna kuddfodralet till ett grått haha. Men på ett ungefär i alla fall, så ser vardagsrummet ut nu.
Alltid roligt att plocka och byta ut lite saker och skapa stilleben tycker jag.
Min mobilkamera strular och jag kan inte ta några bilder förutom att ta selfies! Ja, selfies som jag ju tar så ofta haha... Alltså vad är det med mig och tenik? Ska jag skratta eller gråta?
Hade en relativt bra förmiddag smärtmässigt idag. Åkte till fysioterapeuten, gick igenom hur läget varit sedan sist vi sågs (trött med en hel del smärta sen en vecka tillbaka). Provade lite nya övningar, kul med lite nytt. Men så mitt i en av övningarna ramlar jag bara ihop mot golvet. Provar igen. Samma sak händer. Och envis som jag är ett sista försök, men jaha. Det gick inte alls. Men blev helt chockad att kroppen reagerade som den gjorde, var inte alls beredd! Fick lite andra nya övningar i alla fall.
Gick förbi jobbet i vanlig ordning, så kul att hälsa på! Pratade ikapp och bestämde att jag ska starta arbeta administrativt 7/2 på 25%. Skönt att ha ett mål i sikte! Fick även tag i min handläggare på Försäkringskassan och ska nu bara skicka in ytterligare en blankett. Kommer vara sjukskriven resten av tiden och kan av förklarliga skäl inte undervisa fortfarande. Det är vad det är. Men en start.
När jag kom hem efter lite korta ärenden på stan och mathandling fick jag så himla ont i bröstbenet dock. Kan inte beskriva. Har hållit i sig hela kvällen, och gör mig om än mer trött. Så jag hoppar över dagens övningar och försöker att inte ha dåligt samvete fastän det skaver. Rackarns. Inte bli besviken för det som du inte orkar. Inte klandra dig för att du knappt orkar bära en matkasse. Det kommer andra dagar.
En lättnadens nyhet dock! Jag har fått tid för en magnetkameraröntgen!! Kan inte beskriva hur skönt det känns. 21/2 är det dags. Fick dock ingen remiss till Norrlandskliniken för att göra en funktions-MR då de bedömde att en vanlig MR skulle ge samma resultat. Men, nu finns en plan med andra ord. Blev också uppringd av den läkare som gjort mest hittills, och som verkar både lyhörd och duktig. Han frågade hur jag mådde och tyckte att det var trevligare att föra en dialog med patienten istället för att bara skicka ut ett papper med information kring min MR. Tack! Det är precis sådana människor som ska vara läkare.
Några dagar hos mamma och ett oväntat blombud.
Hej!
Så var jag tillbaka i stada. Åkte ju till mamma i torsdags och kom alltså tillbaka idag måndag, en liten weekend. Skönt att få byta miljö, umgås och bli ompysslad. Men lika skönt att komma hem:)
Jag har tyvärr ingen vidare bra dag idag, kan räkna sovtimmarna på ena handen och smärta hela dagen lång, så jag ska inte bli långrandig som det så fint brukar heta.
Snön har fortsatt att falla här, inte klokt. Den kommer smälta bort till sommaren ju haha. Men vackert är det!
I fredagskväll hade vi Britt och Elisabet på 3-rätters middag. Trevligt!
Under lördagen var vi en kort tur till gallerian för att köpa presenter och sedan körde vi till morfar. Efterlängtat! På kvällen var vi sedan bjudna hem tlll ovannämnda på middag, 3-rätters där också. Åh så gott!
Söndagen bestod av en lugn och skön promenad och bläddra i gamla fotoalbum.
Och när jag kom hem i eftermiddags, så väntade ett blombud utanför min dörr. Nämen!
Ett stort fång röda tulpaner med grönt. Tack Mari för att du tänker på mig! Världens bästa vän<3
Blev så glad. Och speciellt en dag som denna med smärta varje timme av dygnet.
Ljusrosa tulpaner och bitande kyla.
Hej!
Lite inredningsbilder lovade jag ju att bjuda på. Tyckte dock de jag tog blev så mörka, så ni får hålla tillgodo lite till.
Jag har haft några bättre dagar, och så några katastrofdagar med 2-3timmars sömn och smärta. Livet ska inte vara för lätt va.
Tur att jag har mina blommor! Haha, där lät jag just som en tant. Men faktiskt, vad vore livet utan lite grönt? Just det, väldigt trist. Här är senaste skörden av tulpaner inköpta i söndags. Ljusrosa denna gång. Just what I need.
De där krispiga, gnissliga stjälkarna som får stickas ner i en genomskinlig stor vas. Svårslaget.
En ganska lugn vecka än så länge. Ringt vårdcentralen angående remissen till ortopeden, och nu ska en sådan vara skickad. Ska dock ringa ortopeden för att höra om man kan skynda på det lite, 3 månaders väntetid känns inte okej. Har även varit hos min fysioterapeut och fått ytterligare en ny övning, en svårare. Och hälsat på mina kollegor på jobbet i vanlig ordning.
Bitande kallt har vi haft, runt -25. Solen tittade fram igår och det var så vackert rosa! Och det har snöat och snöat och det skulle visst bara bli -2 här i dagarna. Snabba svängar bland minusgraderna.
Imorgon tänkte jag byta miljö. Skönt faktiskt. Åka till mamma och bara vara. Stannar torsdag-söndag/måndag, så blir nog tyst här några dagar.
Tjugotredje januari.
Ibland saknar man orden
men kroppen minns
själen
och varenda muskel kommer ihåg hur det kändes
just då och där och allt runt i kring
det som var så länge sedan
men ändå som igår,
så nära.
