elephantzoul

 

Hej!

 

Ja, vart börjar jag? Blir tyvärr inget muntert inlägg här. Det mesta handlar om revbenen och svanskotan nuförtiden. Känns så tråkigt att låta negativ och beklagande, samtidigt som det är hur sanningen ser ut just nu. Typiskt bara att just denna helg blev som den blev, så kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv.

 

Var på MR-undersökning i onsdags som ni vet, har inte fått svar ännu. Dagen innan, hos fysioterapeuten, kände jag en våg av stress som sköljde över mig. Tanken var ju att gå med en lärare denna vecka och försöka undervisa och hålla varannan övning ungefär. Så väl hemma började jag utmana mig att röra mig lite mer och ta till lite svårare rörelser under onsdagskvällen. Det skulle jag ALDRIG gjort... Sedan har smärtan eskalerat i revbenen dag för dag. Torsdagen spenderades hemma och försökte andas igenom det.

I fredags efter jobbet kände jag hur jag fick mer och mer ont. Försökte hålla modet uppe och planen var att äntligen få träffa min bror med fru (och syskonbarnen) som var här och hälsade på, och som jag inte sett på nästan 1 år. Men det gick bara inte. Hade så ont att jag nästan kräktes. 

Lördagen var ännu värre och sedan åkte de hem. Och jag hann inte träffa dem.

Natten till söndag, bland det värsta av smärtor. Fy så dåligt jag mådde! Funderade på att ringa ambulansen flera gånger. Pratade med mamma hundra gånger och med släktingar som jobbat på 1177 och är sjukvårdsutbildade.

Min mage har dessutom spårat ut rejält (flashback till när jag var tvungen att åka in på akuten 2014) och jag tror det är all oro och stress över situationen. Vad kommer min röntgen att visa? Kommer Försäkringskassan ställa krav att jag måste söka ett annat nytt? Kommer de utförsäkra mig? Ja ni vet, inte frågor man vill ligga sömnlös till direkt.

 

Är helt slut. UTPUMPAD. Sover ju fortfarande så dåligt och medicinen hjälper knappt. 

Jag missar min bror som jag inte träffat på nästan 1 år, min kompis Ida som är här och hälsar på samt en bekant från Stockholm. Missar Det känns som att smärtans styr, livet är på paus och jag har ingen kontroll över kroppen, trots att jag ironiskt nog är danslärare... 

Kan i alla fall meddela att jag INTE kommer att undervisa den här veckan. Och förmodligen inte på ett bra tag. Kroppen är helt enkelt inte redo. Det är som det är. Men tillslut ska det väl ändå komma en vår som morfar brukar säga.

Hej!

 

Oj så oroligt jag sov inatt. Vaknade upp helt svettig med ett ryck. Drömde all världens mardrömmar känns det som. Och ändå hade jag en helt underbar gårdagskväll. Mina brorsbarn är uppe och hälsar på! Och den yngsta i skaran fyllde 11 dagen till ära igår och det bjöds på födesedagskalas och spelkväll hos deras farmor. Så jag och min kusin Eva åkte dit. God tårta och fika och tre olika spel hann vi med. Finemang! Imorgon kommer visst brorsan och Jenny upp. Hoppas vi hinner ses något!

 

Men så till idag. Ja idag var dagen för magnetkameraröntgen kommen. Äntligen! Kände mig inte nervös faktiskt, är ju 3:e gången gillt jag gör just en sådan här typ av röntgen. Totalt sett har jag hunnit med 6 olika i mitt liv hittills om jag räknat rätt. Mycket? Ja men ändå ett gäng gånger ju. Nåja. 

De var lite försenade så fick sitta och vänta ett tag. Men sedan var det dags i en hel timme. Det låter ju som bekant ganska högt när bilderna tas, men så här högt har jag nog inte varit med om tidigare. Vad togs då? Bröstryggen, ländryggen och sidorna om svanskotan. D.v.s. hela ryggen, - bra! Känns skönt att de scannar av allt.

Svaret på röntgen får jag troligtvis ganska snabbt. Hoppas, hoppas. 

 

Igår tisdags var jag hos fysioterapeuten. Vi pratade fram och tillbaka och planen är att jag ska gå med en lärare och försöka undervisa några övningar och se om det är möjligt. Känns både ock. Men är ganska stressad över situationen i ärlighehetens namn. Tänk om jag förvärrar allt? Jag vet ju inte vad/om det finns något fel i svanskotan ännu. Och ont har jag ju dagligen. Vågar jag? Och hur mycket? Prestationskrav go away. Samtidigt måste jag ju testa någon gång hur mycket jag faktiskt klarar av. Det kan ju även vara en fördel att prova så att Försäkringskassan ser att jag försöker, för snart kommer de börja ställa krav...

 

En annan sak även och dåliga odds. Danslärarjobb växer INTE på träd. Är svårt att få fast jobb och många har ofta flera olika som de åker emellan, även jag. Så vad händer? Sedan december har jag fått 3 (!) förfrågningar om lite större danslärartjänster att börja jobba omgående! Bara det lilla kruxet att jag knappt kan röra mig. Rackarns otur, ja. 

Håll tummarna för att jag får svar från röntgen snart! Detta grubbleri är så frustrerande och skapar ev. onödig oro.

Hej och glad fredag!

 

Här är en lugn sådan. Är oftast så slut om kvällarna och energin brukar ta slut kring kl 18. Tända ljus, en mysig pläd inlindad runt mig och någon serie på Netflix löser det mesta.

Tänkte att en lägesrapport kan vara på sin plats.

 

Måndag och tisdag var riktiga skitdagar rent ut sagt. 3 1/1 timmes sömn (för övrigt det jag snittat per natt den här veckan) och en dipp kan man säga. Inget kändes kul och svårt att se det fina i vardagen när smärtan pockar på. Efter att ha dammtorkat och försökt städa fick jag ett bryt och tappade humöret, vilket händer extremt sällan. Det gjorde (och gör) så ont att böja sig ner och komma upp om vartannat. Fick ge upp städandet, svälja stoltheten och ringa och fråga om mamma kunde komma och hjälpa mig.

Jag har även sedan en vecka tillbaka haft mer ont i bröstbenet och smärtan har spridit sig uppåt. 

 

I onsdags (efter lika lite sömn) hade jag en tidig tid bokad hos ortopeden på Hermelinen, något jag tagit tag i själv. Ville få ett till utlåtande från en specialist. Blev undersökt och han kunde konstatera: Tietzes syndrom i revbenen. Skönt, för nu släpper jag alla andra teorier och de som avfärdat denna diagnos. 2 läkare och 1 ortoped har ställt den och jag väljer att tro på dem. Angående svanskotan så trodde ortopeden att det inte hängde ihop med revbenen utan var något helt annat. Bad inte om någon remiss till Norrlandskliniken utan avvaktar till efter min MR 21/2. 

Direkt efter mitt besök hos ortopeden gick jag till jobbet. Japp, det var dagen jag skulle börja arbeta administrativt på 25%! Kändes kul att få komma tillbaka och vara igång trots att jag var tvungen att ta fram pillerburken och knapra medicin haha. 

I torsdags hade jag tid hos fysioterapeuten. Hon tryckte på några ömmande punkter och gav behandling. Tog bort en övning som framkallat smärta samt utvecklade en annan övning. Längsamt, långsamt framåt. Sedan kom mamma till min räddning och hjälpte mig att städa lägenheten. Vi åkte även och handlade mat och jag bunkrade upp haha. Jag kan knappt bära en matkasse utan att det framkallar smärta ju. Köpte även nya mattor från Rusta, blev så fint i hallen! Och ett nytt fluffigt täcke från Jysk. Är man sjuk så ska det i alla fall kännas skönt att krypa ner i sängen tänker jag, även om jag knappt kan sova.

Fredag och läkarbesök. Den 8:e läkaren tror jag att det var? Eh, ingen idé att förvånas längre. Han undersökte mig och känner mig ganska öm i kroppen efter tre dagar på rad av ortoped, fysioterapeut och läkare som grejat med kroppen. Fick i alla fall sjukskrivningen förlängd en månad fram och medicin att hämta ut. Han tyckte jag varit hemma ganska länge och upplyste mig om att jag kanske får tänka i andra banor angående yrkeslivet. I april har det gått 180 dagar sedan jag blev sjukskriven och om jag inte kan gå tillbaka till mitt arbete så menar ju Försäkringskassan att jag måste söka något annat jobb. 

Så, jag försöker att inte stressa upp mig över ytterligare ett bekymmer och andas in fredagskvällen. Enorm trötthet och smärta och inser att jag nog kommer behöva ta maxdos av medicinen (som tydligen snart ska sluta produceras och den enda jag tål i princip) innan dagens slut. Nästa vecka tänkte jag belöna mig själv med något fint som pepp för att jag behöver det. De små sakerna är viktiga för att resten ska fungera.

Trevlig helg!