elephantzoul

Hej!

 

Här kommer en uppdatering på sjukdomsstatusen just nu.

Ja smärtan sitter i, ibland i revbenen, ibland i svanskotan, ibland i båda samtidigt om jag har otur. Det känns som om, vad det nu än är, har ett järngrepp om mig. Jag gör mina övningar varje dag, tänker på hur jag står, sitter och går, men det går så långsamt framåt. Jag har svårt att bära saker, problem att böja mig ner och det är fortfarande väldigt problematiskt att vända mig i sängen. Kortfattat:

 

Måndag: snöstorm och jag hade helst velat stanna inomhus hela dagen. Åkte i alla fall till jobbet och hälsade på, vilket alltid är fint! Efter att ha uppdaterat mina närmsta kollegor om vad som hänt sedan sist så gick jag till fysioterapeuten. Fick nya övningar vilket kändes kul! Kan erkänna att det är en anings tradigt att göra samma övningar varje dag 7 dagar i veckan, så lite nytt satt fint. Hon hade velat ge mig ytterligare lite mer, men tyvärr är jag inte riktigt där ännu. 

 

Tisdag: ringde vårdcentralen ang att höra om jag kan få en remiss från ortopeden till Norrlandskliniken. De skulle undersöka saken och ringa upp onsdag eller torsdag.

Hade för övrigt världens sämsta natt sömnmässigt och sådan smärta i både revben och svanskota HELA dagen. Mobilen på ljudlös. Oh joy. Eller inte. Tack och lov att jag slapp lämna lägenheten i alla fall. 

 

Onsdag: ännu en natt av att sova dåligt. Pratade med min chef i telefon angående en blankett från Försäkringskassan där de undrar om jag kan börja jobba m.m. Mamma kom hit en snabb sväng, vi åkte och handla mat på Ica Maxi och köpte en micro. Tack för hjälpen! Jag hade aldrig kunnat bära det jag köpte. Så knepigt verkligen när man knappt är kapabel att lyfta någonting.

 

Torsdag idag: Var förbi jobbet och fyllde i blanketten från Försäkringskassan med min chef. Jag kan inte undervisa och mitt arbete kan inte erbjuda mig några andra arbetsuppgifter. Däremot ska jag försöka börja jobba administrativt och med det pedagogiska arbetet/fortbildning med start i februari om jag orkar. Det är planen.Tankarna har snurrat ska jag säga. Har försökt att inte få dåligt samvete och bli orolig för att jag faktiskt inte orkar vissa timmar/dagar. Känns så tråkigt att inte kunna undervisa, som om en del av min identitet har försvunnit. Tråkigt också att liksom "förlora" sina grupper, även om det säkerligen har de bra med sina vikarier. Allt jag byggt upp, allt jag jobbat så hårt för med mina grupper... och sedan poff, så snopet, bara bli sjukskriven. Konstig känsla. Inte ta ut något i förskott, men troligtvis kommer jag inte kunna undervisa denna termin. Jag vet att det inte är mitt fel, men ibland känns det ändå värdelöst. Hur lång tid ska detta behöva ta? Förlåt för gnället, gillar inte att vara negativ. Skulle nog kunna skriva hur mycket som helst kring detta men stannar här kring alla känslor.

Det positiva är att om jag börjar jobba så kan jag lägga upp arbetet ganska fritt. Om jag har en dag med jättemycket smärta så kan jag jobba hemifrån istället. Bra.

Om någon ringt upp angående remissen? Svar nej. Suck. Att jaga folk återigen, är inte kul. Fortsättning följer...

För övrigt fick jag reda på ytterligare en person som fått samma diagnos som jag. Vad är oddsen för det?

 

Nästa gång blir det roligare uppdatering, för att blanda upp med det mer allvarliga som sagt. Håll tillgodo.