elephantzoul

 

Hej!

 

Ja, vart börjar jag? Blir tyvärr inget muntert inlägg här. Det mesta handlar om revbenen och svanskotan nuförtiden. Känns så tråkigt att låta negativ och beklagande, samtidigt som det är hur sanningen ser ut just nu. Typiskt bara att just denna helg blev som den blev, så kan inte låta bli att tycka lite synd om mig själv.

 

Var på MR-undersökning i onsdags som ni vet, har inte fått svar ännu. Dagen innan, hos fysioterapeuten, kände jag en våg av stress som sköljde över mig. Tanken var ju att gå med en lärare denna vecka och försöka undervisa och hålla varannan övning ungefär. Så väl hemma började jag utmana mig att röra mig lite mer och ta till lite svårare rörelser under onsdagskvällen. Det skulle jag ALDRIG gjort... Sedan har smärtan eskalerat i revbenen dag för dag. Torsdagen spenderades hemma och försökte andas igenom det.

I fredags efter jobbet kände jag hur jag fick mer och mer ont. Försökte hålla modet uppe och planen var att äntligen få träffa min bror med fru (och syskonbarnen) som var här och hälsade på, och som jag inte sett på nästan 1 år. Men det gick bara inte. Hade så ont att jag nästan kräktes. 

Lördagen var ännu värre och sedan åkte de hem. Och jag hann inte träffa dem.

Natten till söndag, bland det värsta av smärtor. Fy så dåligt jag mådde! Funderade på att ringa ambulansen flera gånger. Pratade med mamma hundra gånger och med släktingar som jobbat på 1177 och är sjukvårdsutbildade.

Min mage har dessutom spårat ut rejält (flashback till när jag var tvungen att åka in på akuten 2014) och jag tror det är all oro och stress över situationen. Vad kommer min röntgen att visa? Kommer Försäkringskassan ställa krav att jag måste söka ett annat nytt? Kommer de utförsäkra mig? Ja ni vet, inte frågor man vill ligga sömnlös till direkt.

 

Är helt slut. UTPUMPAD. Sover ju fortfarande så dåligt och medicinen hjälper knappt. 

Jag missar min bror som jag inte träffat på nästan 1 år, min kompis Ida som är här och hälsar på samt en bekant från Stockholm. Missar Det känns som att smärtans styr, livet är på paus och jag har ingen kontroll över kroppen, trots att jag ironiskt nog är danslärare... 

Kan i alla fall meddela att jag INTE kommer att undervisa den här veckan. Och förmodligen inte på ett bra tag. Kroppen är helt enkelt inte redo. Det är som det är. Men tillslut ska det väl ändå komma en vår som morfar brukar säga.