elephantzoul

 

Äntligen påsklov, kunde inte kommit lägligare. Ja veckan blev väl inte riktigt som jag tänkt mig...

Som jag nämnde tidigare så har det varit tuffa dagar på jobbet. Behöver verkligen paus från det dessa lediga dagar så kommer inte gå in på det så djupt. Skärtorsdag och sista jobbdagen denna vecka, jobbade endast dagtid på kontoret och hade inga klasser på kvällen skönt nog. Jag, min chef och närmsta kollega pratade om det som hänt och bollade formuleringar. Sedan skrev jag ihop ett svar tillbaka till föräldern som skickade det långa mailet. Mina arbetskollegor fick läsa igenom det och gav gav tummen upp så jag skickade iväg det. Det kändes bra. Jag är väl medveten om att det säkert är flera som fått motta liknande mail och kritik, men när det var första gången för mig och jag verkligen lagt ner hjärta och själ och analyserat allt, legat sömnlös och grubblat och funderat lite till, ja då var det inte det lättaste. Vi kommer låta gruppen medverka ändå för ett framträdande, dock med hjälp av föräldrarna. Det tar emot lite, då jag egentligen tycker att det känns oproffsigt att utsätta barnen för något de inte som grupp är mogna för, men ibland får man bita i det sura äpplet och rida ut stormen. Och det gör jag.

Gick en sväng på stan efter jobbet och åkte sedan till Blomsterlandet och bunkrade upp med blommor. Ja, det var ju trots allt påsk! Flera buketter med tulpaner och en påsklilja fick det bli.

När jag kom hem och kollade jobbmailen såg jag att jag fått svar från föräldern. Med flera ursäkter. Tack! Har inte svarat ännu, men kommer göra det efter dessa röda dagar. Blev lite lättare att andas då.

 

Sedan, efter allt, var det som om luften gick ur mig. Har varit och är fullständigt slut. Färdig. Mobilen på ljudlös flera dagar, och kan inte med för höga ljud. Jag har sovit dåligt en längre tid nu och haft huvudvärk var och varannan dag så är rejält trött ska jag erkänna. Känns som om någon slagit mig hårt i huvudet och jag inte riktigt har kraft att vakna till. Sist jag kände så här var nog när jag gick in i väggen. Dags att inse att ta saker och ting på allvar fastän en annan tror att "äsch, det är väl inte så farligt..."

 

Vill fokusera på lite positiva saker så lämnar detta för nu. Långfredag, lite frisk luft, träna och sedan middag hos mamma på kvällen. Picknickmat tror jag vi kallade det. Pastasallad, bröd, paprika i ugn och halloumi. Gott.

Påskafton och en promenad på isen. Ska erkänna att jag fått släpa mig ut dessa dagar p.g.a. orkeslöshet men tror det är viktigt att få komma ut lite också. Hoppade över middagen hemma hos Olle och Jimmy men åkte till de senare på kvällen. Där var även Henke, Savannah, Fernanda, Peter, John och Ludwig. En riktigt trevlig kväll! Några gick till Clarion och jag, Ludwig, Henke och Olle begav oss till Bishop. Tack för skratt, intressanta diskussioner och pratstunder!

En lugn dag idag, Påskdagen, mest skrotat runt här hemma och sett film.

Tänk att jag får vara ledig en vecka till, skönt. Ska jobba hemifrån dock, ringa samtal och sitta med mailen, men that´s it. Har så ont i vänstra axeln, måste spänt mig efter allt. Även foten har gjort sin påmind de senaste veckorna. Förlåt för klagovisan, inte min bästa vecka. Ska tvätta håret nu och hoppas på bra sömn!

Glad Påsk såhär i efterhand!

 

Hej!

 

Oj, vet inte vart jag ska börja. Är trött och slut av vissa händelser som ägt rum denna vecka. Men börjar iaf att orda lite om helgen.

Det blev en lugn sådan. I lördags träffade jag upp Ester på stan efter hennes jobb. Vi gick och fikade på Trend Café (tror jag det heter?) och avhandlade det senaste i solskenet. Efter det gick vi förbi mitt jobb en snabbis och hon fick kolla in lokalerna då det var så länge sedan hon varit där. Sedan tog vi en halkig promenad på isvägen och vädret var så skönt. Så fint att ses!

 

Denna vecka då. Kommer inte gå in på detaljer men berättar lite. Igår och idag alltså, ja jösses.

Gårdagen innehöll en väldigt kaosartad lektion (min värsta någonsin), ett beslut, och ifrågasättande från föräldrar. Jag har gjort mitt allra yttersta men ändå kommer anklagelser, armar i kors, himlande med ögonen trots flertalet dialoger och möten om den specifika situationen. Ibland förvånas man över vissa föräldrars beteende.

Efter mina klasser tog sig en man in på vårt jobb som jag tror var drogpåverkad. Mina elever blev livrädda, grät och gick och gömde sig, och andra äldre elever upplevde händelsen väldigt obehaglig de med. Tvekade inte en sekund, på gott och ont kanske, och tog tag i situationen. Jag fick ut mannen som sedan kom tillbaka, men efter många om och men fick jag tillslut ut mannen igen. Tack även till dig som ringde polisen!

I omgångar gick jag sedan ut med mina elever för att lämna de till de väntande föräldrarna. Tyckte så synd om mina stackars elever! Men trots allt slutade det bra.

 

Och idag. Efterskalv från gårdagen kan man säga... Jag har mottagit ett låångt välformulerat mail fullt med kritik där avsändaren lustigt nog avslutar mailet med att skriva "Det här är ingen kritik". Märkligt kan tyckas, för enligt min mening är det precis vad det är. Även föreningen fick samma mail. Det har blivit flera samtal idag och möte med min chef. Jag har henne och hela ledningen bakom mig vilket känns så skönt naturligtvis. Och folk har tappat hakan av det som står. Min chef har svarat personen och imorgon ska jag också tillsammans med mina närmsta kollegor svara. Känns bra, men tungt. Att några vuxna föräldrar kan få en att må så dåligt trots att jag VET att jag gjort allt i min makt och lite till för att lösa den berörda situationen tillsammans med min chef. Oftast handlar det om den enskilda individen som inte är nöjd och även om okunskap, jag vet ju det. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men väljer att inte göra det med respekt för alla inblanadade och mig själv, det känns oproffsigt. Men behövde skriva av mig för att kunna släppa och gå vidare. Tror inte allt är över ännu men tids nog så måste det ordna sig. Sov så dåligt inatt och har haft huvudvärk hela dagen idag så nu blir det alvedon och en varm dusch innan sängen och jobb imorgonbitti.

Om människor skulle ta sig tiden att tänka efter ett slag till tror jag världen skulle se annorlunda ut.

I fredags när jag kom hem efter jobbet slog jag på tvn och gjorde en smörgås. När jag satte mig ner i soffan slogs jag av den fruktansvärda nyheten.  Min mun var öppen och jag bara gapade. Var detta på riktigt? Terrordåd i Stockholm, i vår huvudstad. En lastbil som mejat ner oskyldiga människor längs Drottninggatan innan den slutligen kraschade in i Åhlénshuset. En svart dag i Sveriges historia 7 april 2017. Jag bara rös.

Blev, som så många andra, så fruktansvärt berörd såklart och tvn har varit på hela helgen i stort sett. Kontaktade vänner för att höra att de var ok och har följt varenda nyhet tror jag.

Är så ledsen för alla som fått sätta livet till, oskylda barn bl.a., så många som blivit skadade och traumatiserade. Fy fasen, hur kan man leva med sig själv att ha utfört denna gärning?

Samtidigt, så mycket värme och kärlek som spridits genom detta. Människor som öppnat sina hem för okända utsatta. Helt otroligt! Och alla poliser, räddningstjänst och vårdpersonal, vilken insats. Vilka hjältar!

 

Senast förra lördagen, när vi hade födelsedagsmiddag hemma hos mamma, satt vi och pratade om allt ont i världen, Trump och politik. Och sa att snart är det väl bara en tidsfråga till ett tredje världskrig...

Och ena sidan blev jag förvånad när nu detta inträffade, och samtidigt som så många andra säger, det var bara en tidsfråga för att det också skulle drabba lilla Sverige.

 

En lite mer helgrapportering gör jag senare under veckan då jag ville ägna detta inlägg till det som hänt. Har känt mig trött, ledsen och tagen. Men livet måste ju gå vidare, så är det. Tänker även på det som nu också hänt i I Oslo där en 17-åring bar på en sprängladdning, samt explosionerna i Tanto och Alexandria i Egypten av IS. På riktigt, vart är världen på väg? Det räcker nu. Nu måste allt vända. Det onda ska besegras av det goda. Tillsammans.