Helvetesdagar och 1 god natts sömn och allt är glömt.
Hej såhär på söndagskvällen!
Jag ska erkänna att jag först tänkt skippa mitt sedvanliga inlägg efter många tuffa dagar, men ändrade mig.
De senaste veckorna har inte varit roliga ska jag säga. Fått vara hemma från jobbet flera dagar p.g.a. ett väldigt jobbigt illamående och smärta. Helvetesdagar rent ut sagt. Men jag kommer igen, långsamt, för detta tar sin tid. Det är svårt att planera saker för jag vet ju aldrig hur nästa dag, eller timme ibland, kommer bli. Trots att jag planerar och försöker ta det så lugnt jag bara kan om jag ska göra något särskilt dagen efter så kan jag ändå tvingas att ställa in. Igen och igen och igen... Så tråkigt. Livet blir lite tome emellanåt.
Jag har i alla fall lyckats vara på jobbet två gånger denna vecka, onsdag och fredag. Hurra! Och kom mig iväg till fysioterapeuten även det i fredags. Det var länge sedan jag var där nu. Eftersom jag har så ont och väntar tid på smärtenheten beslutade vi att pausa lite. Inga nya tider inbokad alltså. Jag ska fortsätta med mina övningar och göra de när jag kan och sedan kontakta fysioterapeuten när jag varit på smärtenheten. Så får vi se hur vi går vidare. Just nu är det ju väldigt svårt eftersom att jag har så ont och det inte går framåt tyvärr. Sedan i februari känns det som om all utveckling stannat upp och jag går bakåt och smärtan har ökat...
Och på tal om tråkigheter. En väns barn har legat på sjukhus i en vecka. Det var något på lungan. Stackars, stackars liten!<3
Min kompis Anton hörde av sig, så glad jag blev! Bjöd in till tårtkalas och vin igår lördags då John fyllt jämt tidigare. Ville verkligen gå! Sov en fruktansvärt dålig natt, var yr hela dagen, så ja det var ju inte att tänka på. Bara att tacka nej. Igen.
Snöoväder igår, och blå himmel och sol som värmer idag. Kontraster. Och som av ett mirakel fick jag sova en bra natt inatt. Halleluja! Sömn gör så otroligt mycket för kroppen och knoppen. Var så lättad att jag kunnat börja gråta nästan. Mamma kom hit och hjälpte mig, så tacksam för det! Handlade mat, köpte påskliljor och tulpaner på Blomsterlandet och städade. Vad hade jag gjort utan henne?
Hann även grädda våfflor tillsammans och äta en sen lunch våffeldagen till ära. Sommartid har det också blivit. Och idag, för exakt ett år sedan gifte sig mina nära vänner R och S, grattis!
Smärtan består ändå i både revben och svanskota, men glad över 1 natts normal sömn, - då är allt det onda glömt! Nästan.
Fruktansvärt illamående, en första kontakt med smärtenheten och umgåstid med vänner.
Hej!
Tittar in här med några trötta knappa krafter. Jag har tänkt skriva flera gånger, men veckan har varit allt annat än bra...
Onsdag och torsdag bland de sämsta av dagar. Jag har mått så FRUKTAANSVÄRT ILLA att det inte är klokt. Varför? Jo för att smärtan gör så ont. Det känns som om någon tar toppen av en kniv och vrider om i revbenen. Ibland sticker det och andra gånger är det en huggande känsla. Svanskotan säger stopp så fort jag böjer mig för långt ner. Ja, roligare kan man ju faktiskt ha det.
I torsdagsmorse skulle jag åka till jobbet, sedan direkt till fysioterapeuten och sedan handla mat. Kan avslöja att inget av det blev av. Var för övrigt första gången jag fick avboka tiden hos fysioterapeuten. Hon tyckte dock att jag skulle komma ändå. Men ville inte rikskera att kräkas på henne om vi säger så... Fy alltså på detta oberäkneliga måendet. Finns ju ingen logik.
I fredags blev jag uppringd av en psykolog på smärteneheten. Blir kanske inte riktigt som jag hoppats på, men jag ska ge det en ärlig chans. Om cirkus en månad ska jag få komma dit och träffa läkare och psykolog som ska göra en bedömning för att se vad vi har att jobba med så att säga. Sedan väntar gruppträffar med andra som lever med långvarig smärta och coachning. Bra visserligen, jag är för att samtala kring mitt mående, men känner väl först och främst att jag vill ha hjälp med smärtlindring. Så att jag slipper att ha så rackarns ont 24 timmar om dygnet. Så att jag kan åka till jobbet som vem som helst. Så att jag kan åka till fysioterapeuten utan att behöva avboka min tid för att jag mår så *pip* illa p.g.a. smärtorna.
Nåja. En sak i taget. Och vi ska hoppas att jag ändå får ut någonting av det smärtenheten erbjuder mig.
Till något fint. En av mina nära vänner har blivit mamma för andra gången. Stort grattis!
Till något tråkigt. Någon jag känner vars mamma har fått bröstcaner. Ytterligare en. Vad är det med denna sjukdom alltså... Så orättvist.
Idag söndags vaknade jag trött men med ett mående som var rätt okej. Träffade upp Lina på stan, så roligt, och första dagen detta år med plusgrader! Varje gång jag orkar är en seger för mig ska jag säga. Och så sprang vi på Ester och Gustav, och vi bestämde att luncha ihop på Friends. Trevligt och gott! Skönt att få känna sig lite mer som vanligt. Sedan gick jag och Lina hem till henne för en tekopp. Hon har ju två katter som bekant, och jag hade inte tagit någon allergitablett innan, men chansade. Det kliade lite i ögonen och blev snorig, men gick ändå bättre än väntat!
Så kom jag hem efter flera timmar av umgåstid med fina vänner. 1 timme senare kom illamåendet och ännu mera smärta som ett brev på posten naturligtvis. Suck. Ingen kontroll av kroppen. Jag är i alla fall glad att vi fick tid att ses och att jag orkade med det, helt klart värt det trots allt. Håll tummarna för att jag får sova, hade tänkt försöka ta mig til jobbet imorgonbitti!
Att ha världens bästa gäng runt sig.
Godkväll!
Jag är så glad och tacksam över alla som tagit sig tid att höra av sig till mig på ett eller annat sätt. Elevers föräldrar, kollegor, släktingar och nära vänner. Så omtänksamt att ni tänker på mig, genuint fint. Har ju en hel armé av hejarrop, tack!!
I onsdagskväll pratade jag en dryg timme med Mari i telefon. Vi som bor i olika städer och ses väldigt sällan. Men varje gång vi hörs känns det självklart, som igår. Oavsett om det dröjer ett halvår mellan gångerna. En sådan vän som alla borde ha!
Ester ringde mig och hon överraskade med middag på Pinchos framöver! För att ha något att se fram emot. Alltså du! Tack.
Och i torsdags förmiddag pratade jag med Peter. Nu ska vi äntligen se till att ses, på onsdag, om inget annat sker. Det var så fint att hinna avhandla länge och ska bli ännu finare att umgås.
Senare samma eftermiddag plingade det på dörren, från Bellis Blommor. Mina vänner Ida, Stina och Lina hade varit i farten igen. Alltså ni! Ville muntra upp med den ovan vackra buketten och choklad. Blev så chockad, var ju inte beredd på det igen. TACK!
Har även pratat med brorsan som ju var uppe här och som jag missade p.g.a. smärtan. Och grattat en av brorsbarnen som fyllde år i onsdags. Jag har världens bästa syskonbarn om ni inte visste det!
Min farbrors fru fyllde år igår och vi pratade en lång stund idag även. Krya på dig också!
Ja, att jag har mina vapendragare med mig när livet inte riktigt är en dans på rosor är i alla fall ett som är säkert.
<3
En lugn helg har det varit i vanlig ordning. Både fått en natt med ganska bra sömn, och en med lite mindre sömn... Att sitta upp för att man nästan kräks och med mycket smärta är ingen hit.
Sol och fint väder och en promenad på isen hade ju varit fint. Men då svanskotan gör ont så att det känns som om skelettet ska gå av, ja då stannar man inomhus med Netflix hela dagen istället.
Men då försöker jag påminna mig om alla fina jag har runt mig som peppar.
Tack för att ni finns!
Lite mer klarhet i MR-svaret fast ändå inte, och remiss till smärtenheten.
Hej!
Så har det blivit mars! Jag kom hem från mamma i söndags och har sedan dess hunnit vara hos fysioterapeuten och pratat med den lyhörda läkaren.
Hos fysioterapeuten G bara samtalade vi. Berättade om hur det gått sedan sist vi sågs och visade brevet från röntgenavdelningen och läkaren som jag fått i måndags samma dag som jag var hos G. Och vi kom ihop oss lite, kanske man kan säga. Hon ville ju att jag skulle gå med en lärare för att kunna undervisa och hålla i varannan övning. För att göra det måste man FÖRBEREDA undervisningen. Det vet alla som undervisar. Hon menade dock på att jag bara skulle gå in direkt och undervisa och ropa ut termer så skulle barnen förstå. Hur eleverna ska få ett sammanhang av en övning och i vilket tempo de ska göra övningen, ja det verkade tydligen vara en annan fråga...? I alla fall så utmanade jag mig ju lite mer rörelsemässigt hemma för att kunna instruera och visa övningarna sedan. Och det gick ju sådär som vi alla vet.... Fick världens smärta! Fysioterapeuten blev INTE glad åt att jag förberedde mig och skällde nästan ut mig. Hursom löste vi det och kommunikationen blev sedan bättre oss emellan. Jag tycker hon är bra och hon vet vad hon gör på många punkter. Men håller inte med henne i allt, och ja låt oss stanna där.
Idag har jag pratat med den lyhörda läkaren. Fått lite mer förklarat av vad min MR visade. Jag vet dock inte om jag blev så mycket klokare. Kände mig mest tom och matt efteråt. Kommer nog vänta med att ev dela med mig av resultatet. Är egentligen så trött och less på att prata sjukdomar. Känner mig så MAKTLÖS. Bara tittar på medan livet pågår och kan egentligen inte göra mer än vad jag redan gör. Nåja.
Jag fick i alla fall en remiss till smärtenheten. Och diskussion om jag ska få kortisoninjektioner i revbenen ska påbörjas. Min puls är dessutom förhöjd igen och hjärtat slår orytmiskt p.g.a. smärtan. Känner mig på riktigt som 100år, hu.
Nu har jag meddelat alla lärare som vikarierar för mig och mina dansgrupper att jag tyvärr inte kommer tillbaka denna termin heller. Det tog emot. Långt inne satt det. Har ju hoppats in i det sista att det ska gå!
Som Ester sa i telefon; "2018 skulle ju bli ett bra år, nä nu får det skärpa sig".
