Alla dessa människor man möter.
Jag tog en så skön långpromenad i söndags på två timmar. Solen strålade och det var bara att tacka och ta emot. Men så precis när jag var påväg att vända hemåt så träffade jag på en gammal dam. Vi hade aldrig mötts förut och hon sa att hon bodde här i närheten men inte hittade hem. Glasögonen hade hon lämnat hemma så hon såg inte vad som stod på skyltarna, och efter att ha gått kringelikrokar så blev hon alldeles förvirrad sa hon.
Så jag stannade såklart och hjälpte henne och vi gick och gick och försökte hitta till där hon bodde.
Förargligt tyckte hon nog att det var och beklagade sig över att hon inte kände igen sig.
Vi pratade och skrattade medan vi försökte hitta och hennes blåa ögon såg så vänliga ut och jag pratade högt, högt så det kändes som att hela kvarteret hörde mig då hon hörde väldigt illa, och jag kunde inte låta bli att tänka på morfar lite.
För när man får bli äldre är det ju inte konstigt att hörseln försämras. Och jag tänkte, tänk om det var min morfar (som peppar, peppar är så pass frisk och kry!) hade villat bort sig, då hade jag varit så tacksam om någon annan stannade och hjälpte.
Tillsut hittade vi hem till henne och jag frågade om hon hade nycklarna med sig och hon blev osäker men kände efter i fickorna och hittade de sedan. Vi andades ut och hon tackade för hjälpen och vandrade sakta in och upp för trappan och jag fortsatte min färd hem glad att jag kunde hjälpa henne.
Det känns självklart att hjälpa till där man kan.
Och så tänkte jag på alla dessa människor man möter, kanske bara en gång i sitt liv för ett kort ögonblick, men som ändå lämnar kvar så mycket intryck.
Kommentarer
Postat av: Ett rött monogram
Det var gulligt att du hjälpte
henne, och tur att ni lyckades
hitta till hennes hem.
Kramar
AnnaMaria
Postat av: Linnea - fotoblogg
Låter som en söt tant och gulligt av dig att hjälpa henne! :)
sv: Vad skönt! :)
Tack så mycket, vad gullig du är! :)
Tack!
Trackback
