elephantzoul

Strax efter kl 9 infann jag mej på sjukhuset i Sunderbyn. Remiss från ortopeden. Att högra foten skulle undersökas igen stod högst upp på agendan denna dag.

Vred, vände, tittade, granskade mer, kollade på de gamla röntgenbilderna..... Kunde inget speciellt konstatera. Nähä, jaha. Typiskt. Fast inte så förvånande ändå. Det brukar oftast inte bli så märkvärdigt, inget man direkt kan se. Men lite spänd var jag ju, för man kan ju aldrig så noga veta. Ny läkare, ny avdelning. You never know....
Fick ännu en ny remiss iaf. Alltid nåt! Denna gång till magnetröntgen. OCH, det kan nog vara lite mer lovande I hope. Ja, faktiskt. Varför denna optimism kan frågas? Ja, precis. Förvånar mej själv lite, lite, efter alla om & men. Men. På magnetröntgen syns alla sk mjukdelar, dvs ledband & sånt. På vanlig röntgen syns "bara" skelett. Och i skelettet fast det ju inga förändringar. Så, nu e det väl bara & vänta & vänta tills nästa tid.
Denna jobbiga, eviga, väntan though.

En våning ovanför. Hälsa på dej. Det var fint. Finaste stunden på länge. Åh. Det ska jag komma ihåg. Jag vill komma ihåg. Och så glömde jag allt det andra och det var så skönt, så skönt, och du frågade och jag svarade och berättade och du verkligen lyssnade och allt det andra kändes så långt borta och avlägset.

Möte kl 11 som var försenat. Alla dök inte upp. Frågetecken, frågetecken. Vad hände? Onödigt, ganska onödigt möte kan jag tycka. Men visst, det gick an. Tråkigt att du bara tittade mej i ögonen en gång & resten av tiden pratade och tittade på alla andra. Jag kunde inte förmå mej att tänka; vad är det som är så svårt med att möta människor. Jag kan, jag kan.
Förlåt. Eller?

En halv varmkorvburk senare, bildöverföring, sophantering, disk, plock, klädrensning.
Skönt, bra. Fort gick det med din hjälp på det sistnämnda. Tack! Men vissa ord måste inte alltid sägas. Vad är det, återigen. Varför alltid yttra. Alright.

I övrigt; fick nästan en strykbräda över mej idag. Jag hann ducka! Välte ut en blomma så jord täckte golvet. Mmm, alltid lika fint. Yeah. Not.

Det gick bra, det gjorde det. Men vissa korta sekvenser kändes lite.... udda. Speciella. En förblick i det som komma skall....
Tröja efter tröja. En gammal randig en från en annan tid. En hatt. Några klumpiga skor. En kvarglömd näsduk i en kavajficka. Och alla de för stora byxorna.....