elephantzoul

Nu har han åkt, nu har han flyttat.
Jag ska ta och berätta den sista dagen och kvällen och följande tidiga morgon.
Han har rest nu. Men ett litet skimmer av paljetter i havet har letat sej in.

Fredag; bröllop.

I förd sin mörka kostym och blåa skjorta med tillhörande randiga slips kom han. Matchade gjorde jag i min lilablå spetsklänning, pärlarmband, de ljusblå örhängena, vita koftan och den vita blomman i håret.
Träffade min mamma en kort sväng, en kvart eller så, för andra gången nu.
Iväg för att sedan träffa hans föräldrar och sina vovvar som visst alltid brukar skälla så förskräckligt på folk men tydligen inte på mej (!).
Hans föräldrar, härliga, vänliga föräldrar. Hans pappa sträckte ut sin hand för att hälsa men utropade glad i hågen:
- Äsch, varför skaka hand, en kram, en kram vill jag ha och vad tjusig du är!

Fint. Jättefint.
Och mousserande vin på det. Ett kort till brudparet skulle skrivas, och mamman frågade genast om inte jag kunde skriva det. Javisst sa jag, varför inte.
Jag drog tydligen ett roligt skämt sedan, var inte menat som ett skämt, mer som några halvlustiga glada ord, men fadern i huset skrattade högt i bakgrunden och ville visst rama in mina roliga ord, för de skulle han komma ihåg. Se där!

Kyrkan och bröllopet.
I Nederluleå församling. Fint och trevligt och en del tårfyllda ögon. Och kloka ord av prästen.
Kramkalas och kasta ris på brudparet. Och en hel del kort fyrades av. Knäppte tyvärr inga egna, men andra gjorde, och tråkigt nog kommer jag inte publicera de bilder som togs på mej och honom, de får bli bildlöst. Hemligt ni vet :P

Middag och underhållning.
Åter igen öppnade han bildörren för mej och sin mamma, stängde den varsamt.
Modern sa nöjt ; visst har jag en artig son, det kan man inte säga nåt annat om va?
Jag svarade: absolut, jag ska inte klaga det minsta.

En välkomstdrink och sedan förätt, middag och efterrätt. Brudgummen hade gjort all mat själv, det ni! Och musikunderhållning. T o m kändisbesök fick vi!
När klockan visade 22 någonting beslöt vi oss för att lämna det drömska. Han skulle upp kl 05.30 för att flytta dagen efter.
Tackade brud och brudgum för festen.
Brudgummen viskade till mej; han är en bra kille han. Du ska få höra en hemlighet, han är min idol.

Stannade förbi Kvantum för inhandling av en vetelängd och 1 liter mjölk. Förbi mej en kort sväng, hade glömt några grejer. Hans pappa och han satt kvar i bilen. När jag kom ner igen och klev in i bilen hörde jag pappan säga till sin son:

- Ja... Fast 3 år är inte så mycket, det kan gå ganska snabbt ibland.

De kunde ha pratat om vad som helst. Men jag antog att de pratade om mej, om oss. Kanske.

Jag tackade för skjutsen och trevligt sällskap och sedan brummade hans far iväg tillbaka till festen igen.

Sista natten hos honom, med honom.
Sov gjorde vi inte särskilt mycket. Pratade och önskade att tiden gick att förlänga.
Och det var nu det skulle ta slut, här skulle vi stoppa. För han skulle flytta, han skulle börja något nytt, någon annanstans. Men.
När blir någonting som det ska vara?
Han sa: ja, hur gör vi nu? Nu vet jag inte.... Jag vet inte om jag vill att det ska ta slut här.

Pratade, pratade, pratade.
Han erkände något.
Vetelängden och mjölken från Kvantum var till mej. I fall han skulle göra mej upprörd så kunde han trösta mej med någonting.
Muta? sa jag.
Skratt.
Killen hade ju tanke bakom i alla fall. Fint.

Prästens ord i kyrkan kom upp.  
Att älska och tycka om någon på avstånd.
Och jag tror, jag tror faktiskt att efter prästens ord, då fick han sej en tankeställare kind of.
Han hade lyssnat, mycket hade han tagit till sej visade det sej.
Och han sa, ja han sa att han ville fortsätta. Så vi bestämde att vi fortsätter. Tar det som det kommer och löser resten på vägen. Nu är nu och sedan är sedan.

Ibland är det svårt att komma honom nära, nära, på livet.
Kort men intensivt har det varit. Men oj vad mycket vi hittat på.
Och han sa, ja han sa några saker som kändes tunga, några stenar lättades och han berättade två saker som ytterst få människor som han känner vet om. Hemligheter.
F i n t .
Men också märkligt skrämmande. Jag har varit med om det förr. Med den snälla killen (använder samma smeknamn som i den förra bloggen) och personen som jag kallar Någon (påhittat smeknamn här också). Skrämmande; vill inte vara med om det igen.
Faktiskt måste jag erkänna, att det kändes bra ändå. Och efteråt, för det är då det har visat sej med honom. Inte med de andra. Så jag andas lite lugnare, tänker lite mindre. Bra.

Och.
De få personer som vet, familj och vänner, de har sagt. Jag har sagt emot, talat om att det är skillnad på att tycka om någon och att vara kär i någon. Men alla har sagt att du  tycker om mej för dina ögon säger det så tydligt. Att du är kär i mej för vem skulle annars tindra så och köpa klänning och örhängen till mej till bröllopet där jag inte kände någon.