elephantzoul

                               
                                                        
Jag pratade med den snälla killen, den fd, för en 2 veckor sedan nu precis.
Har inte hunnit uppdatera om ovannämda.
Vi hade inte pratat sedan slutet på april.

Läget var lågt och dystert.
Mycket hade hänt sen sist och fortfarande fanns den där, den envisa mystiken.  Går inte in på något dock!
Men, jag fick sagt det jag grubblat på. Talade om att jag inte var arg längre, det är glömt nu.

Kändes skönt.
Då, var jag mycket arg och besviken, men som sagt det är passé nu.
Ingen idé att älta och hålla fast vid.
Ville inte att han skulle tro att jag fortfarande var arg.
Han sa att det trodde han inte att jag var.
Bra!

Han blev trött, jag blev trött. Avslutades kort och underligt.
Han sa att vi gärna kunde fortsätta konversationen en annan gång, om han levde då.

Lämnades med en konstig vemodig känsla. Har inte hörts av sen dess.
Men faktiskt. Jag har sagt det jag ville och jag hoppas han tar tag i sitt för det är bara han som kan forma sitt liv.
Efter allt och alla, alla, men, som han gjorde och sa. Ja, då känns det bra.

Jag fick se något, jag tittade, och nu har jag sett klart.