Fruktansvärt illamående, en första kontakt med smärtenheten och umgåstid med vänner.

 Hej!
 
Tittar in här med några trötta knappa krafter. Jag har tänkt skriva flera gånger, men veckan har varit allt annat än bra...
Onsdag och torsdag bland de sämsta av dagar. Jag har mått så FRUKTAANSVÄRT ILLA att det inte är klokt. Varför? Jo för att smärtan gör så ont. Det känns som om någon tar toppen av en kniv och vrider om i revbenen. Ibland sticker det och andra gånger är det en huggande känsla. Svanskotan säger stopp så fort jag böjer mig för långt ner. Ja, roligare kan man ju faktiskt ha det.
I torsdagsmorse skulle jag åka till jobbet, sedan direkt till fysioterapeuten och sedan handla mat. Kan avslöja att inget av det blev av. Var för övrigt första gången jag fick avboka tiden hos fysioterapeuten. Hon tyckte dock att jag skulle komma ändå. Men ville inte rikskera att kräkas på henne om vi säger så... Fy alltså på detta oberäkneliga måendet. Finns ju ingen logik. 
I fredags blev jag uppringd av en psykologsmärteneheten. Blir kanske inte riktigt som jag hoppats på, men jag ska ge det en ärlig chans. Om cirkus en månad ska jag få komma dit och träffa läkare och psykolog som ska göra en bedömning för att se vad vi har att jobba med så att säga. Sedan väntar gruppträffar med andra som lever med långvarig smärta och coachning. Bra visserligen, jag är för att samtala kring mitt mående, men känner väl först och främst att jag vill ha hjälp med smärtlindring. Så att jag slipper att ha så rackarns ont 24 timmar om dygnet. Så att jag kan åka till jobbet som vem som helst. Så att jag kan åka till fysioterapeuten utan att behöva avboka min tid för att jag mår så *pip* illa p.g.a. smärtorna. 
Nåja. En sak i taget. Och vi ska hoppas att jag ändå får ut någonting av det smärtenheten erbjuder mig. 
 
Till något fint. En av mina nära vänner har blivit mamma för andra gången. Stort grattis!
Till något tråkigt. Någon jag känner vars mamma har fått bröstcaner. Ytterligare en. Vad är det med denna sjukdom alltså... Så orättvist. 
 
Idag söndags vaknade jag trött men med ett mående som var rätt okej. Träffade upp Lina på stan, så roligt, och första dagen detta år med plusgrader! Varje gång jag orkar är en seger för mig ska jag säga. Och så sprang vi på Ester och Gustav, och vi bestämde att luncha ihop på Friends. Trevligt och gott! Skönt att få känna sig lite mer som vanligt. Sedan gick jag och Lina hem till henne för en tekopp. Hon har ju två katter som bekant, och jag hade inte tagit någon allergitablett innan, men chansade. Det kliade lite i ögonen och blev snorig, men gick ändå bättre än väntat!
Så kom jag hem efter flera timmar av umgåstid med fina vänner. 1 timme senare kom illamåendet och ännu mera smärta som ett brev på posten naturligtvis. Suck. Ingen kontroll av kroppen. Jag är i alla fall glad att vi fick tid att ses och att jag orkade med det, helt klart värt det trots allt. Håll tummarna för att jag får sova, hade tänkt försöka ta mig til jobbet imorgonbitti!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0