elephantzoul

Helgen. Nu ska jag berätta om helgen som var.
Finns mycket att skriva om, men inte allt vill bli publicerat.

Denna han skulle komma upp. Jag skulle överraska med middag på restaurang och en
efterrätt som skulle tillagas hemma av mej.
En liten present hade jag knåpat ihop, stearinljus skulle agera eldklot och stämningen
fick gärna vara l o v e .

Dålig start. Sämre avslut.

Misade bussen, 1 timme till nästa går, mamma hjälper. Får skjuts in till stan. Back in track.
Anländer till honom, han är på dåligt humör, har inte fått mat. Vrål!
Han säger att vi ska gå ut och äta eftersom att han inte har nån mat hemma.
Vi går till hans  favoritrestaurang, den som jag skulle överraska honom med.
Men jag säger inte ett knyst.
Han visste om att jag skulle överraska med någonting, men han visste inte med vad.

Maten tar lång tid, han är grinig. Tystnad. Och få ord emellanåt.
Hans  mobil ringer, han konverserar. Min mobil ligger tyst i jackfickan, ljudlös.
Äta mat och orda hyfsat. Jag betalar, han tackar ödmjukast och det känns bra igen.
Skojar på och ramlar i vattenpölar.
Hans  mobil ringer igen. Blablabla. En sväng till Statoil, handla. 
Och sedan spontanträffa hans kompis.

Tillbaka till honom. Hans mobil ringer igen, pratar länge. Så här mkt brukar det inte ringa!
Jag berättar om middagen som skulle varit en överraskning och efterrätten som jag
skulle tillaga. Det var inte så här min överraskning skulle gå till! Suck.
Vi skippar efterrätten och överlåter det till morgondagen. Tror vi....

Lördag 25/10-

Vaknar kl 9. Han stiger upp. Och sedan, ja vad hände sedan egentligen.....?
Jag börjar ett samtal om ett fint minne sen i sommar om oss. Poff sa det!
Bråk i 4 timmar, från kl 9-13.
Ingen mat i magen heller. Fram och tillbaka.
Bråk och tårar och ord som aldrig förr hade hittat ut.
Jag packar väskan. Räcker över min present, efter om och men, som han skulle få
och som känns onödig nu i efterhand men bara för att han ska få den och
det kan göra det samma nu.

Ett brev. Ett brev hade jag författat till honom. På engelska.
Gjort små streckgubbar och gummar och plockat citat från vår favorit Hello Saferide.



Och det lustiga i det olustiga, avslutar brevet med;

"And if I´d fall, will you pick me up,
If I´d fall, will you pick me up?"

Och du säger; förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt! och kramar mej hårt.
Och jag går ut genom dörren. It´s the end of our story.

***********
Midagen hos mamma fick ställas in. Sthlm´s resan nästa ons blir inte av. Och inte Hello Saferide konserten.
***********
Går en sväng på stan, äter sen frukost. Och allt verkar passera revy....
Ni som följt min andra blogg. 90% säker, killen vid namn Någon uppenbarar sej vid Fritz Ohlsson- huset.
Den snälla killens kusin stöter jag på vid MQ.
Och David springer jag in i utanför Åhléns.
Vilka sammanträffande. Kunde inte kommit olägligare. Eller?

Middag hos mamma. Utan honom.
Han ringer. Vi pratar. Och inget mer.
Åker en sväng till en kompis på kvällskvisten.  Film, chips, godis, fruktsallad. Tack!!



Söndag 26/10-

Han kommer förbi min lägenhet innan middagstid, stannar en halvtimme.
Får igen sin tröja och vi konverserar vänskapligt vid köksbordet.
Han berättar om Maia Hirasawa- tröjan jag skulle fått i julklapp.
Jag berättar om min egna ihopklippta film som du skulle fått om oss.
Du som tyckte jag var jobbig när jag fotograferade allt möjligt. Det fanns ett skäl.
Som jag själv brukar säga; "tanke bakom".

Och du släpper nästan inte min hand. Fast det var du som släppte det andra.
Du är chockad, jag är chockad fastän om och men och lite till.

Och det var the story about helgen. Och honom. Dessvärre.