elephantzoul

Och jag tror att jag börjar få ihop det nu. Börjar falla på plats en del.
Det är precis som ett pussel. Som ett pussel där en del bitar gått och gömt sej. Som om man måste leta, leta, för att hitta det som fattas.

Men det kommer. Jag gissar mej till, tänker så det knakar för att försöka förstå.
Och jag tror att jag är på god väg. Jag tror jag börjar få ihop en del.

Det senaste.
En vecka sedan något uppenbarade sej. En liten hint, ett litet tecken.
Och nu, som av en impuls och en detektiv på spåret. Ja, kanske är det så...

Jag tänker på dej. Du ska veta att jag tänker på dej!
Och jag känner att du bryr dej. Din omgivning tar din uppmärksamhet.

Men jag tror inte du glömt. Dina tankar är bara någon annanstans.

Och jag vill som bara krama om dej.
För att du ska veta att det finns någon som är här för dej.

Egentligen lever vi ganska lika, du och jag. På sätt och vis.
Därför blev jag så arg när du vände mej ryggen.
För jag kanske också vet. På sätt och vis. Jag kanske också har en aning.
Men du tänkte nog inte så. Du tänkte bara rakt fram. Jag tänkte mer åt sidan.

Men spela roll.
För det är bara du som vet.
Och var för sej vet vi. Men inte tillsammans.