Födelsedagshelgen.
Så var det måndag igen och sista dagen på marsmånad, jösses.
Men först vill jag berätta om födelsedagshelgen!
I fredags kom så Marcus hit och vi hade en lugn kväll hemma i lägenheten.
Lördagen började med en löjromstoast, som jag längtat.
En tur på stan sedan, inhandla nytt nagellack jag spanat på, fika på Kulturens Hus för att sedan checka in på hotellet vi bokat.
Jättefräscht och fint.
Som jag längtat. Att få pyssla om sig själv och bara vara och äta och må gott.
Vi åt middag på Pastabacken, varsin pastarätt för att sedan i ganska rask takt bege oss tillbaka till hotellet och äntligen få gå till spaavdelningen.
Vi njöt länge i den varma poolen, testade fotbad, olika bastualternativ såsom ångbastu och en bastu som doftade pepparpynta och där det spelades avkopplande musik, upplevelseduschen som skiftade i olika färger och gick igenom de olika årstiderna (!), samt drack vatten med apelsin i och åt färsk frukt.
Jag kände mig totalt avslappnad och levande, det var alldeles underbart.
Efter en dusch blev det bråttom sedan att byta om för en tur på stan kvällstid. Lite för bråttom då jag inte ens hann sminka mig, men nåväl.
Gick en sväng på krogen, det var nästan 6 månader sist.
Helt okej i det stora hela, men det blev mycket folk och trångt och armbågar hit och dit och folk som puttades.
Och människor som borde tänka efter före.
I kön till garderoben sedan innan vi skulle hem blev jag dragen i håret 2 gånger (!) av ett par bakom mig.
Vem gör något sådant? Behöver jag säga att det var helt oprovocerat.
Och jag ångrar lite att jag inte sa något. Jag gav de en blick men inget mer. Ibland är det inte värt att ödsla energi på människor som inte vet sitt eget eller andras bästa.
Söndag och min födelsedag och starta den på bästa sättet med hotellfrukost.
Vi checkade sedan ut och begav oss till lägenheten i några timmar innan Marcus var tvungen att åka hem igen.
Och jag åkte vidare mot mamma på födelsedagsmiddag och vilken 3 rätters sedan!
Förrätt: smörgåstårtsbakelse med gravad lax, räkor, och löjrom bl.a.
Huvdrätt: Fläskfilé med hasselbackspotatis och härlig sallad.
Efterrätt: Bär och frukt med vaniljglass.
Och fina presenter och ett blomfång. Tack mamma!
Tack du fina helg och Marcus för att jag fick stanna upp och njuta
Alla dessa människor man möter.
Jag tog en så skön långpromenad i söndags på två timmar. Solen strålade och det var bara att tacka och ta emot. Men så precis när jag var påväg att vända hemåt så träffade jag på en gammal dam. Vi hade aldrig mötts förut och hon sa att hon bodde här i närheten men inte hittade hem. Glasögonen hade hon lämnat hemma så hon såg inte vad som stod på skyltarna, och efter att ha gått kringelikrokar så blev hon alldeles förvirrad sa hon.
Så jag stannade såklart och hjälpte henne och vi gick och gick och försökte hitta till där hon bodde.
Förargligt tyckte hon nog att det var och beklagade sig över att hon inte kände igen sig.
Vi pratade och skrattade medan vi försökte hitta och hennes blåa ögon såg så vänliga ut och jag pratade högt, högt så det kändes som att hela kvarteret hörde mig då hon hörde väldigt illa, och jag kunde inte låta bli att tänka på morfar lite.
För när man får bli äldre är det ju inte konstigt att hörseln försämras. Och jag tänkte, tänk om det var min morfar (som peppar, peppar är så pass frisk och kry!) hade villat bort sig, då hade jag varit så tacksam om någon annan stannade och hjälpte.
Tillsut hittade vi hem till henne och jag frågade om hon hade nycklarna med sig och hon blev osäker men kände efter i fickorna och hittade de sedan. Vi andades ut och hon tackade för hjälpen och vandrade sakta in och upp för trappan och jag fortsatte min färd hem glad att jag kunde hjälpa henne.
Det känns självklart att hjälpa till där man kan.
Och så tänkte jag på alla dessa människor man möter, kanske bara en gång i sitt liv för ett kort ögonblick, men som ändå lämnar kvar så mycket intryck.
Hejdå februari, välkommen mars.
Hejdå februari, välkommen mars. Så har vi alltså bytt månad. Igen.
Skön promenad denna söndag och nästan ingen ute på gatorna, molnigt med regn i luften. Varmt.
Harmoni i kroppen, avslappning så välbehövlig. Befriande, kändes nästan som om jag lättade för varje steg jag tog och kroppen likson flög fram.
Nakna träd som spretar och sträcker sig mot den gråa himlen .
Snart får ni knoppar som slår ut...
Tulpaninköp, färgglada lyser de upp så fort jag närmar mig köket. Låt det vara tulpantid för evigt!
Gränby och paketinköp i lördags, äldsta brorsonen som fyller tonåring, tänk att du fyller 13 nu och tänk att jag lät gammal nu, som en gammal faster, ja jag börjar väl bli mig upp i åren nu kanske... Och jag vill nästan säga att åh jag kommer ihåg när jag höll dig i min famn när du bara var några månader så liten och skör, men det tänker jag bara tyst och skrev det visst här istället.
Sitta länge med frukosten, bläddra i tidningen jag aldrig tar mig tid för att kika i, tända ljus och gå ner i varv.
Lasagnemiddag hos Marcus föräldrar ikväll och vi lånar Molly till på onsdag, snälla, busiga hoppglada hund.
Vintergäck och några näpna snödroppar, det finns hopp om liv och den där våren kommer alltid med all säkerhet och tänk att det bara är precis i början på mars. men visst, det kan komma en snöstorm innan blommorna slagit ut, det är inte omöjligt.
Om att inte alltid orka, och vara snäll mot sig själv.
Jag måste vara snäll mot mig själv. Jag vill vara snäll mot mig själv.
Så varför kan jag inte vara omtänksam mot mig själv när jag kan vara snäll mot andra?
Det blev inget pass i modern dans i tisdags. Jag älskar modern dans och undervisar ju dessutom i det. Men jag var alldeles för trött, hade sovit dåligt och haft ont i magen under dagen och legat på sängen mellan examensskrivandet.
Ändå kände det inte som en tillräckligt godtagbar ursäkt för mig att stanna hemma. Jag skulle ju kunna gå om jag gör ett kraftansträngande ryck resonerade jag, jag var ju inte i nöd direkt. Men skulle jag mot förmodan välja att stanna hemma kanske en promenad och införskaffa tulpaner som jag inte fick tag på tidigare kunna locka.
Men nej vänta, det passar sig ju inte! Jag kan inte unna mig en bukett om jag inte orkat träna.
Visst är jag klok nog att inse att de båda aktiviteterna förväntar olika saker av mig. Men ändå. Det där samvetet som påminner mig om att buketten passar sig inte, men hade jag tränat så hade jag gjort mig förtjänt av den.
Jag skulle aldrig ens drömma om att säga så till någon annan. Men till mig själv går det visst för sig. Och samtidigt vet jag någonstans att jag var trött och inte skulle få ut det jag ville av träningenom jag gått. Så när jag väljer att lyssna på kroppen vill jag att hjärnan också ska greppa fakta. Om jag stannar hemma vill jag bara vara utan dåligt samvete.
Jag har alltid, alltid, haft höga krav på mig själv. Och jag kämpar som sjutton med att inte vara min egen hårda domare. För vad gör väl det om jag inte orkar eller har lust ibland, vad gör väl det om det inte blir lika bra som jag förväntat mig att det skulle bli?
Jag vet att det kanske låter befängt, ja rent ut sagt knäppt att tänka så här. Men jag jobbar på det och eftersträvar en förändring.
Och som mamma sa i telefon en kväll: det är ju då du ska köpa en bukett tulpaner! Belöna dig för att du är så klok att du lyssnar på dig själv och stannar hemma. Var din bästa vän och var snäll mot dig själv.
Jamen visst, så klart jag ska tänker jag och motar bort det dåliga samvetet långt, långt bort.
Att få skriva av sig utan att skriva ut allt.
Jag funderar mycket nu tydligen. Tankarna går på. Reflekterar. Tänker ännu ett varv.
Analyserar. Bearbetar. Ibland går det i ett där uppe.
Det är svårt att hitta en balansgång, en harmoni.
För mig har det alltid varit viktigt att få tänka, få fundera. Och inte minst nu i läraryrket.
Hade jag kunnat göra det på något annat sätt? Har jag gjort tillräckligt, presterat nog?
Eller finns det andra sätt att närma sig kärnan?
Jag har sovit sisådär några dagar nu, nu senast p.g.a. halsont.
Men så för några dagar sedan efter att ha vaknat trött och orkeslös så kom jag på och blickade tillbaka.
På hur det var då, den tiden. Den tiden som jag ibland nästan glömt att jag varit med om, en del utav.
Och hur länge sedan det känns nu, faktiskt. Och det tomrum som lämnades kvar.
Dagarna går och åren går och plötsligt hinner det ifatt en.
No need to worry.
Utan större tyngd eller ledsamhet, ibland räcker det med lite reflektion och att få skriva av sig utan att behöva skriva allt.
Bitande kyla och kvällstankar.
Bitande kyla som biter tag i kinderna och ögonfransarna nästan fastnar i varandra till och från bussen.
Det är kallt nu och vinter.
Första danslektionerna för i år igår, det gick bra och vilken glädje. Tänk att det är så roligt, att få mötas och få möta, vara i dansen, i rörelserna. Och jag kan bara hoppas att mina elever får uppleva samma känsla jag känner för dansen.
Däremot går det trögt det där examensskrivandet, känns som att jag har fastnat. Vill tro att det lossnar snart, annars blir jag tokig på alla ord som fastnar och det som inte kommer ut i skrift. Att formulera och omformulera, denna process.
Och det blev ett gäng rosa tulpaner som fick följa med mig hem igår efter jobbet. Jag hade egentligen tänkt köpa vita, de känns extra krispiga på något sätt, men det fanns tyvärr inte. Men de rosa var inte så tokiga de heller mot den blåvita skalan som har infunnit sig här nu.
Jag hade egentligen varit klar nu med min examen, men det har varit många turer. Många, många turer. Och jag kämpar fortfarande. Rackarns vilka krokiga stigar livet tar sig ibland. Men så kommer man igen, måste komma igen. Och snart, snart kan jag också se ljuset i tunneln.
Som min Rebecka och sjuksköterskevän sa i juni när hon tog examen när jag gratulerade henne:
Och när du sen tar examen, ja då minsann ska vi fira! Om vi ska fira!
Så fint.
Tänk om den dagen kommer snart. (Våga hoppas). Den dagen kommer snart.
En förunderlig tystnad.
Tänk att det gått fem år idag.
Fem hela år sedan du lämnade jordelivet.
Jag kan inte tro att det är sant här jag sitter.
För visst vet jag med knoppen, ja tänk så mycket som har hunnit hända under den tiden...
Men 5 år!
Livet rusar verkligen.
Jag har drömt så mycket om dig, så många nätter att jag tappat räkningen nu
både november och december
kommer alltid att vara speciella på sina sätt
det sista traglandet innan ljuset blåstes ut
Ännu en jul utan dig, ännu ett år utan din famn
dina ögon och sneda leende
de hasande stegen när du fortfarande kunde gå
och ibland undrar jag hur livet hade varit om du fortfarande hade levt
men förr eller senare hade de fruktansvärda sjukdomarna ändå tagit över det vet jag ju
det gör ont när jag tänker på allt du missat
och saker jag har framför mig men som jag inte får dela med dig
inte kan du stå vid min sida på min examen
men jag gläds åt att du hann se min student
att du lät mig hjälpa dig alla de oräkneliga gångerna när det behövdes
fint att få finnas där för dig
Nu hoppas jag du funnit ro
din plats till vila
slipper känna smärta
och hittat ditt bo någon annanstans
Som de sista tonerna från stråkarna
först den mäktiga upptakten
utklingandet och
sedan en förunderlig tystnad.
Äntligen lite flyt, eller?
Vintrig natur och lite chokladgott från helgen.
Nämen hoppsan det var inte meningen med en liten paus i bloggandet trots bristen på energi.
Jag har fått känna mig lite bättre i några dagar och tagit djupa andetag och hämtat kraft.
Efter få dagar och kort om tid har jag satsat allt jag orkat på examensarbetet.
Ska jag vara riktigt ärlig trodde jag inte att jag skulle få ihop det och framför allt inte att jag skulle
orka genomföra min danslektion och intervju.
Men där fick jag!
Den första dansundervisningen och intervjun gjordes idag och gick galant! Trots rackarns lite sömn
och en medicinkur för att orka stå på benen.
Och jag är så stolt och nöjd över mig själv att jag orkade och kan.
Fick mycket fin och positiv feedback så nu känner jag mig stärkt.
Imorgon onsdag och på torsdag ska jag göra resterande av danslektionerna och intervjuerna
till examensarbetet och sedan är det praktiska arbetet klart!
Det var så roligt att få undervisa igen så jag hoppas orken är med mig nu.
På torsdag ska jag äntligen åka och jobba på Dansmagasinet också efter att inte ha kunnat arbeta på 3 veckor.
Hurra äntligen, vågar jag säga så? Jag är fortfarande inte bra, men däremot bättre.
Nu blir det snart sängen, ska gå igenom dansen inför morgondagen och sedan varva ner.
En tidig dag imorgon och det är andra gången på den här veckan de stänger av vattnet, vad nu då.
Hoppas bara bussarna går imorgonbitti då det varit blixthalka här och bussarna ställdes in idag.
Det känns fint att få somna med en skön känsla i magen av att jag gjort något bra och kämpat.
Tack också till alla snälla lärare som ställer upp så jag kan genomföra detta trots att jag blev sjuk och allt fick bli i sista stund.
Att aldrig mer få krama om.
Helgen blev lugn, skön, välbehövlig.
Förberedde för måndagens (idag) redovisning av praktiken, som gick bra för övrigt, och annars kunde jag pusta lugnare än vanligt.
Flera stunder av att vila, promenera, baka chokladmuffins, bläddra i en tidning, göra sådant jag aldrig hinner med annars.
Åkte förbi graven i lördags, det får mig alltid att tänka lite extra. Såklart.
Tillbaka på det som var, på hur det är nu och på allt som hunnit hända men som jag inte kan berätta för dig.
Men mest tänker jag på sjukdomarna, de där hemska, fruktansvärda.
På alla händelser, påminns om hur livet var då.
Ibland känns det som så länge sedan, från en tid som jag nästan undrat om jag varit med om. Delaktig i.
Och ibland känns det inte alls så länge sedan, jag glömmer bort mig för en kort sekund och tänker jag ska bara ringa för nu var det ett tag sedan, men jaha just ja...
Så mycket kunskap du hade, så mycket jag vill fråga om men inte kan.
Och det kommer alltid kännas tråkigt att du aldrig hann lära känna mig riktigt, hela mig.
Men att aldrig få krama om mer, det är nog det som känns mest i hjärtat.
Drömmar och minnen.
Vi var förbi graven i lördags som sagt, som hastigast.
En enkelt vit ros.
Gräset grönskade bredvid men annars såg det så kalt ut.
Jag drömde om dig inatt.
Du satt på toalettlocket och jag skulle hjälpa dig att raka ditt skägg, som så många gånger.
Nej sa du, du måste ta mer, raka bort mer.
Mer? sa jag och var rädd att raka för nära.
Du ser så sjuk ut om jag rakar bort mer.
Men det sa jag inte högt, bara tänkte smärtsamt.
En händelse från en verklighet, som kändes så verklig nu.
Det är lätt att tänka tillbaka till det som var, för det ligger fortfarande så nära.
Och även om jag inte drömmer lika ofta om dig nu, och även om jag inte tänker lika
mycket på alla händelserna nu, och även om jag inte gråter lika ofta nu
så är du fortfarande nära.
Men jag kan inte låta bli att tänka på
att du aldrig får se mig ta min examen, min efterlängtade kämpande examen
men du fick se min student,
och jag minns från ögonvrån hur jag såg dig där, skakig och grå och sjuk och liten
men stolt.
4 juni.
Den här dagen
blev inte alls som den skulle
Jag klev upp i god tid
åt frukost och pluggade lite till
duschade och gjorde mig i ordning
klockan 9 började tentan
och magen bara protesterade
efter om och men beslöt jag mig för att stanna hemma
ett klokt val då jag och magen fortfarande inte är överens
Ingen tenta
och en irriterad, frustrerad och ångestfylld jag
är trött och har legat och vilat hela dagen
var snäll mage imorgon då jag ska på möte
4 juni
din födelsedag
skulle varit
du hade fyllt jämt
och jag funderar tänk om du hade levt nu
hur hade det sett ut då och vad hade du gjort
tänk om du sett mig nu och det liv jag lever
sett mig växa och bli vuxen hade du blivit stolt?
tiden går så fort och ibland står den still
ögonblick dröjs kvar och minns
hjärtat bär på mycket och ryms
i min ficka som jag bär närmast mig
Sommarkänsla i maj.
En liten hyllning till dig
du vår, nej sommar, som kommit till oss
hoppas du håller i dig länge, länge.
Gröna blad mot den vita björken, sommarlovskänsla
svischande på cykeln, pirr i magen
vifta bort en insekt som envist återkommer, håret fladdrar lätt i vinden
bara ben mot svala bomullstyger
alla dofterna, alla sinnena aktiveras
blå himmel och inte ett enda moln
hav, där nyss isen låg tyst
alla glada skratt, alla leenden man möter
alla har vaknat till liv efter den långa vintern
Mormor.
Tänk att det är ett år sedan idag
Ett år sedan du lämnade jordelivet
Det går så fort
Allting susar förbi
Så var stunden förbi
Tänk att det är ett år sedan du tog sista andetaget idag, mormor.
"Min mormor hann aldrig se Paris
hon föddes och födde andra hit
hon böjde och lyfte bar och drog
hon visste, hon kunde, hon förstod..."
hon böjde och lyfte bar och drog
hon visste, hon kunde, hon förstod..."
Vera vinter - Paris
En del mat, mattetentor och tankar.
Så var mina två mattetentor gjorda! Eller i måndags rättare sagt än gjort.
Det kändes okej, men inte mer. Jag pluggade allt jag kunde och jag vet att jag inte kunnat göra mer,
inte denna gång.
Jag räknar inte med att ha klarat det faktiskt, men i det stora hela känns det helt okej ändå.
Blir det omtentor så blir det, då fixar jag det nästa gång! (När jag inte har hundra miljoner andra saker samtidigt).
Firade med en god sallad till lunch efter tentorna, oj så gott.
Och till middag blev det våfflor med jordgubbssylt och grädde.
Vilken festlig måndag trots tentor!
Jobb i vanlig ordning igår och till veckan har eleverna påsklov.
Blir skönt att vila upp sig lite och ladda upp batterierna för att fixa nya övningar.
En del sjukdomstankar sedan helgen.
Och plötsligt finns det överallt runt i kring.
Det griper tag i mig.
Och det kommer alltid ha sitt hårda grepp.
Jag gråter en skvätt.
För att det är sorgligt att någon måste tas ifrån en.
Igen och igen och igen...
Medan åren går.
Gammal bild.
Dessa januaridagar sitter alltid väletsade i kroppen.
Jag drömde om dig natten till igår.
Känslan kändes lika stark som när allt var över och jag bodde i ditt hus.
Tänk att det var fyra år sedan i förrgår den där begravningsdagen och allt kändes fel i kroppen.
Medan åren går
utspelar sig händelser
från ett liv till ett annat liv
men saknaden av dig är fortfarande densamma.
Himmelsblå.
Åren går, livet går vidare.
Såret finns fortfarande kvar, men det läker sakta.
Det känns så nyss och ändå så länge sedan.
På samma gång.
Jag minns det som igår, dina ögon, den tunga känslan sitter i.
Men allt ramlande var en evighet sedan att jag undrar om det verkligen hänt.
Blå, blå som dina ögon
Himmelsblå
Blå, blå som dina läppar
Himmelsblå
Himlafärden du fick vandra när du inte orkade mer
Mot en himlakropp
till en stjärna
Himmelsblå stjärna,
där på ett moln uppe på.
Bokstäverna lyder inte.
Ett litet hjärta jag dekorerade häromdagen.
En av kurserna jag läser nu på universitetet är läs och skrivinlärning.
Den berör bl.a. läs- och skrivsvårigheter och dyslexi.
Språket i sig intresserar och faschinerar mig.
Och skapar förståelse för hur svårt ett språk kan vara.
Det fick mig att fundera igårkväll innan jag somnade, hur mycket barn ska ta in
med knoppen och urskilja och få ihop till en helhet.
Fonemen och segmentera.
Att ordavkoda.
Det är fantastiskt när de lyckas, men vad händer när de inte förstår, inte hänger med?
Vad händer när de inte lyckas?
Något jag knåpade ihop.
Bokstäverna lyder inte
de trilskas och kastas om
snurrar till det och
gör mig yr
Vart är fram? Vart är bak? Hur börjar man?
Ljud, bokstav och ord
hänger ni med, hänger ni alla ihop?
Hur då, jag förstår inte?
Är ni samma sak, fast en enda?
Flera bokstäver bildar ord
blir meningar till ett språk
jag förstår
Jag förstår inte
Kan du ta det igen?
Vänner.
En onsdag för drygt två veckor sedan träffade jag min vän Lina.
En kort tur på stan för att sedan njuta av en glass i Södra hamn i vackert väder.
Härligt med glittrande sol i vattenbrynet och fin pratstund.
Underbart att bara sitta och njuta och umgås med en kär vän.
Några timmar senare cyklade jag till Rebecka på kvällen. Kompismaraton.
Fick se nya lägenheten för första gången, så spännande.
Så fin, så fin så.
Ljuset flödade in i det rymliga köket och jag blev med ens sugen på nytt jag med.
Te och gott i magen, en rolig mix av frukt, minimashmellows, egengjord chokladsås och glass.
Vi och våra blandningar, haha.
Och en behövlig pratstund som varade till midnatt.
Vad vore livet utan vänner säg?
En juninatt.
Skrivet 2012-06-17.
Att cykla hem från en fin vän i sommarnatten
En rosa himmel mättar ögonen
Fågelkvitter, doft av årstidens blomster
Alla sinnen, andas in
Inte en enda cyklist
Tystnad
efter bilarnas brummande
Blunda
en sekund jag är fri
Det vemodigt vackra är förbi
Du dansar bredvid
som en gång i tiden
Harmoni
Det är då jag hittar orden som bäst.
Tänk att du vilar där under trädet, under jorden.
Om du funnits i detta liv, hade vi firat din födelsedag igår.
Tiden springer så fort nu för tiden.
Tänk att du vilar där under trädet, under jorden istället för att krama mig.
Jag vet ju med knoppen men hjärtat grabbar tag ibland.
