Lite mer klarhet i MR-svaret fast ändå inte, och remiss till smärtenheten.

 
Hej!
 
Så har det blivit mars! Jag kom hem från mamma i söndags och har sedan dess hunnit vara hos fysioterapeuten och pratat med den lyhörda läkaren. 
 
Hos fysioterapeuten G bara samtalade vi. Berättade om hur det gått sedan sist vi sågs och visade brevet från röntgenavdelningen och läkaren som jag fått i måndags samma dag som jag var hos G. Och vi kom ihop oss lite, kanske man kan säga. Hon ville ju att jag skulle gå med en lärare för att kunna undervisa och hålla i varannan övning. För att göra det måste man FÖRBEREDA undervisningen. Det vet alla som undervisar. Hon menade dock på att jag bara skulle gå in direkt och undervisa och ropa ut termer så skulle barnen förstå. Hur eleverna ska få ett sammanhang av en övning och i vilket tempo de ska göra övningen, ja det verkade tydligen vara en annan fråga...? I alla fall så utmanade jag mig ju lite mer rörelsemässigt hemma för att kunna instruera och visa övningarna sedan. Och det gick ju sådär som vi alla vet.... Fick världens smärta! Fysioterapeuten blev INTE glad åt att jag förberedde mig och skällde nästan ut mig. Hursom löste vi det och kommunikationen blev sedan bättre oss emellan. Jag tycker hon är bra och hon vet vad hon gör på många punkter. Men håller inte med henne i allt, och ja låt oss stanna där.
 
Idag har jag pratat med den lyhörda läkaren. Fått lite mer förklarat av vad min MR visade. Jag vet dock inte om jag blev så mycket klokare. Kände mig mest tom och matt efteråt. Kommer nog vänta med att ev dela med mig av resultatet. Är egentligen så trött och less på att prata sjukdomar. Känner mig så MAKTLÖS. Bara tittar på medan livet pågår och kan egentligen inte göra mer än vad jag redan gör. Nåja.
Jag fick i alla fall en remiss till smärtenheten. Och diskussion om jag ska få kortisoninjektioner i revbenen ska påbörjas. Min puls är dessutom förhöjd igen och hjärtat slår orytmiskt p.g.a. smärtan. Känner mig på riktigt som 100år, hu.
Nu har jag meddelat alla lärare som vikarierar för mig och mina dansgrupper att jag tyvärr inte kommer tillbaka denna termin heller. Det tog emot. Långt inne satt det. Har ju hoppats in i det sista att det ska gå!
Som Ester sa i telefon; "2018 skulle ju bli ett bra år, nä nu får det skärpa sig". 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0