elephantzoul

I fredags när jag kom hem efter jobbet slog jag på tvn och gjorde en smörgås. När jag satte mig ner i soffan slogs jag av den fruktansvärda nyheten.  Min mun var öppen och jag bara gapade. Var detta på riktigt? Terrordåd i Stockholm, i vår huvudstad. En lastbil som mejat ner oskyldiga människor längs Drottninggatan innan den slutligen kraschade in i Åhlénshuset. En svart dag i Sveriges historia 7 april 2017. Jag bara rös.

Blev, som så många andra, så fruktansvärt berörd såklart och tvn har varit på hela helgen i stort sett. Kontaktade vänner för att höra att de var ok och har följt varenda nyhet tror jag.

Är så ledsen för alla som fått sätta livet till, oskylda barn bl.a., så många som blivit skadade och traumatiserade. Fy fasen, hur kan man leva med sig själv att ha utfört denna gärning?

Samtidigt, så mycket värme och kärlek som spridits genom detta. Människor som öppnat sina hem för okända utsatta. Helt otroligt! Och alla poliser, räddningstjänst och vårdpersonal, vilken insats. Vilka hjältar!

 

Senast förra lördagen, när vi hade födelsedagsmiddag hemma hos mamma, satt vi och pratade om allt ont i världen, Trump och politik. Och sa att snart är det väl bara en tidsfråga till ett tredje världskrig...

Och ena sidan blev jag förvånad när nu detta inträffade, och samtidigt som så många andra säger, det var bara en tidsfråga för att det också skulle drabba lilla Sverige.

 

En lite mer helgrapportering gör jag senare under veckan då jag ville ägna detta inlägg till det som hänt. Har känt mig trött, ledsen och tagen. Men livet måste ju gå vidare, så är det. Tänker även på det som nu också hänt i I Oslo där en 17-åring bar på en sprängladdning, samt explosionerna i Tanto och Alexandria i Egypten av IS. På riktigt, vart är världen på väg? Det räcker nu. Nu måste allt vända. Det onda ska besegras av det goda. Tillsammans.