elephantzoul

dans är livet

Att aldrig mer få krama om.

Helgen blev lugn, skön, välbehövlig.

Förberedde för måndagens (idag) redovisning av praktiken, som gick bra för övrigt, och annars kunde jag pusta lugnare än vanligt.

Flera stunder av att vila, promenera, baka chokladmuffins, bläddra i en tidning, göra sådant jag aldrig hinner med annars.

 

Åkte förbi graven i lördags, det får mig alltid att tänka lite extra. Såklart.

Tillbaka på det som var, på hur det är nu och på allt som hunnit hända men som jag inte kan berätta för dig.

Men mest tänker jag på sjukdomarna, de där hemska, fruktansvärda.

På alla händelser, påminns om hur livet var då.

Ibland känns det som så länge sedan, från en tid som jag nästan undrat om jag varit med om. Delaktig i.

Och ibland känns det inte alls så länge sedan, jag glömmer bort mig för en kort sekund och tänker jag ska bara ringa för nu var det ett tag sedan, men jaha just ja...

 

Så mycket kunskap du hade, så mycket jag vill fråga om men inte kan.

Och det kommer alltid kännas tråkigt att du aldrig hann lära känna mig riktigt, hela mig. 

Men att aldrig få krama om mer, det är nog det som känns mest i hjärtat. 

Helt rätt, det är mycket man inte vill
berätta på en blogg. Så fint du gjorde
på graven, även om man tänker på dom man
mist jämt så blir det extra på allhelgona.
Kramar
AnnaMaria

Så vackert.
sv: Så himlans glad jag blir att du tycker det. Tack så väldans mycket kära du! ♥

Så vackert.
sv: Så himlans glad jag blir att du tycker det. Tack så väldans mycket kära du! ♥

Usch, det är alltid jobbigt när någon dör och man inser att man aldrig mer kommer kunna berätta något eller fråga personen om någonting mer. Men det får en verkligen att tänka om och försöka uppskatta det man har mer.

sv: Tack så mycket! :) Ja, det gör det lite roligare att hålla ordning :)
Tack! Ja, ska bli underbart med alla sovmorgnar! :)

Ja det måste nog vara det värsta, att aldrig mer krama om. Jag blir så berörd när jag läser detta fina du skrivit. Kramar Nilla

Så ont det gör och man vänjer sig aldrig riktigt. Dina skriver så fint och dina ord berör.

Varm kram!

Lotta