Nyfikenhet.
Och jag blev så nyfiken. Så nyfiken!
Mitt i natten, klockan visade nästan 01.00. På hemfärd på cykeln, hade varit hos vänner en måndagkväll.
Dripp, dropp, dripp... Fötterna alldeles blöta i havsstora pölar. Prickiga glasögon.
Sommarregn.
Enda cyklisten på gatan. Några enstaka bilar på vägen ovanför.
Skönt att trampa vatten i natten.
Men så.
Ska jag, ska jag inte.
Eller?
Nyfikenheten kittlade retfullt.
Blev så nyfiken. Undrade. Har så många frågor fortfarande.
Vid vägskälet. Gjorde en extra manöver.
Jag undrar hur du har det nuförtiden. Vad det blev av dej, vad du gör.
Släckt. Mörkt. Stilla.
Men klockan visade ju mycket.
Åh, jag undrar.
Drömde om dej i natt.
Du stod där. Poff bara. Sa något, berättade något.
Men denna gång var det tvärtom, det var jag som var tvungen att gå. Du tog tag i min arm.
Vi sa att vi skulle ses senare. Senare....
Senare vaknade jag.
Jag undrar.
Funderar smått.
Nyfiket bubblar frågorna.
Och vad är det som tynger dej så?
