elephantzoul

Hann aldrig uppdatera igår. Too much to do. Och idag, ja idag sedan. Jag är helt slut. Helt alldeles slut, slut.
Men först börjar vi med onsdagen. Känns redan som en evighet sedan igår. Händer massor jämt & ständigt att gårdagen redan känns bortblåst för idag är nu och då har nya saker tagit fart. Anyway.

Onsdag.
Krångel, krångel. Väcktes av ett telefonsamtal. Ett extra möte skull äga rum kl 14. Ringa runt, informera. Återkomma, meddela. Och sedan. Nähä, jaha, jaha, då kan ändå inte alla komma. Säg, varför ska vi då ha mötet? Detta skulle bara innebära repris från tisdagen. Så det blev inget möte. I korta drag är detta. Orkar inte skriva det detaljerade efter alla påringningar. Och dessutom, som sagt, är det redan en evighets sedan det hände.

Efter viss försening cyklade jag in till stan. Fika med Ester (numera dublinbo) som jag inte träffat på (?) 3 år! Oh lord. Och tillhörande Gustav :) Och en Stina. Stället är Roasters uteservering. Äntligen invigning! Hinner just slå mej ner, hör bekanta röster intill. Sussi & Miriam sitter vid bordet bredvid. Hallåja! Och sedan, ytterliggare en minut senare, Peter. Åh, Peter! Hade visst transporterat sej upp hit. Lovely. Det var länge sen nu. Och jag som tänkt på dej & tänkt senast dagen före att jag skulle slå en pling. Ja, se där ja. In Luleå you are. Na-na-najs!

Går en sväng på stan med förstnämnda gänget. Trevligt. Snicksnackar & tar en tur till Dagobert. Blir en kycklingmacka där. Sitta ute i solen. Verkligen roligt att se dej Ester! Verkligen. Hoppas vi hinner ses i nästa vecka oxå!  =)

En vän tyckte sej se Den snälla killen vid Smedjan. OJ! Se där ja. Har ju ingen kontakt numer tråkigt nog. Men ibland blir det som det blir. What to say.

Och det blev Torsdag.

Idag. Vaknade mitt i natten av ett telefonsamtal. Kl visade 02.30. Blev långprat till kl visade 05. Har pratat mer ikväll.
Trött, jag är trött. Sovit lite, lite. Hann sova 4½ timme. Ett sms plingade till, vaknade. Och sedan. Kl visade 09.30, då ringde nästa person. Pratade 2 timmar. Men det var fint, välbehövligt.

Men. Ja, men. Jag måste tänka på mej själv. Ja faktiskt. Jag orkar inte, hinner inte. Måste få ta hand om mej själv, jag har nog med mitt. Inget illa menat mot någon givetvis. Men nu orkar jag faktiskt inte. Jag behöver oxå sömn & ro i själen.
Men det ordnar sej, jag ska säga till. Det måste jag. För jag orkar inte (förlåt) höra mer. Inte i sådana mängder. Too much.
Efter ett x antal timmar kommer man ingen vart när man ältat sakerna trasiga. Ibland får man bara släppa de. Lämna det åt sidan, några sekunder bara, för att sedan ta upp det om man vill. Ingen orkar höra om allt jämt.
Och. Det känns tråkigt, tråkigt i hjärtat, när man dessutom måste upprepa allt man sagt dagen efter för att minnet svek en person i ett tillstånd. Gång efter gång. Då känns det man själv sagt bortkastat, bortblåst. Hur mkt betydde de 2 ½ timmarna egentligen?

Jag vill inte lämna ute. Inte någon. Inte alls! Men måste få skriva av mej. Ta hand om mej. För vem ska ta hand om mej om inte jag själv.

I telefon hela dagen. Trött i rösten (+ förkyldning), trött i kroppen. Fixa, dona, greja. Enough. Kan inte beskriva hur slut jag är. Men nu är alla telefonsamtal ringda. Meddelade. Och alla de som ringt mej & informerat, ständigt uppdaterat. Det är oxå gjort. Avbockat. För idag iaf.