elephantzoul

Nej, åh nej. Eller var det ett tecken?

Du kom in, visade dej synlig. Det utspelade sej alldeles nyss.

Det var länge sen nu. Jag funderade. Noggrant funderade jag. Bestämde mej tillslut.
Jag vill säga, så att du vet. Då kanske du känner dej lugnare, då kanske jag kan slappna av för att du vet.

Men jag hann inte. Nej, jag hann inte.
Och nu känns det en aning i hjärtat. För jag hann aldrig säga. Aldrig förklara. Berätta mina ord.

Men så tänkte jag igen.
Kanske var det meningen. Kanske var det så. Ett tecken?
Jag skulle inte säga. Vi skulle ha det osagt. Lämnat det för vinden.

Men nej, jag vill inte riktigt tro det.
Och nu sitter jag här och undrar smått.
 
Men samtidigt.
Du sa ingenting själv.
Valde att inte säga någonting. Som förra gången.

Vi sågs.
Tittade lite.
Och sen var det över.

Och jag vet aldrig när jag ser dej mer för allt är så konstigt sen den där natten den där morgonen halv fyra för vi pratar visst inte längre.
Jag vet lika lite nu som jag visste då. Men jag har fått insikt. Börjat tänka i andra banor, försökt gissa mej till. Försökt förstå hur du möjligtvis tänker.
Jag undrar om du gör desamma.

Och jag undrar vad du gör och hur du mår och hur du tänker nu.
För jag undrar så.
När du gick stannade resten kvar.