elephantzoul

Hej, hej, hej.

Jag är trött. Mkt trött ska ni veta. Har varit en lång dag, en väldigt aktiv vecka.
Flyttvecka igen. Jag börjar bli trött på att flytta, åt mej och åt andra. Otroligt. Men tillslut får man se lite resultat och sånt är alltid glädjande.

Hela denna vecka innebär flyttning. Mån-fre. Och avslutas på måndag nästa vecka. Skönt!
Men till hösten, ca 2mån bort, ja då börjas det nog igen. Men det tar vi då....!

Måndagkvällen innehöll däremot en chokladkaka och en film hos vänner. Trevlish! Och på cykelturen hem stötte jag på detta fina:



Igår förresten, tisdag, ja igår var en rätt lustig dag emellanåt. Mitt i allt städande och flyttande.
En plånbok som bara låg där mitt framför mej. Den var inte min. Så jag började leta och spåra och tillslut fick jag tag på en person som visade sej vara ägaren. Bestämde möte för överlämning när jag tagit mej in till centrum.
En tacksam Erik. Haha, ja det var roligt. Och sedan påväg hem, då möttes jag av denna syn.


En kökskniv på gatan bara sådär en tisdag. 

Och idag, då. Ja idag, vad säger man? Vilken dag!
Om jag hade hunnit hade det blivit bio med tjejgänget, Sex and the city, men det hann jag ju inte med dessvärre.
Gårdagen var nog tung, men mkt hann bli gjort dock. Och tur var väl det. Idag var värre. Men sakerna på  "att göra listan" kunde bockas av ändå. Men oj vad mucho som gjorts. OJ!
Alla kläder är packade, skor, allt i badrummet - check, flyttkartong efter flyttkartong. 
De miljoner samtalen som skulle ringas, - ringda. Elbolag, telefon, energi.....
För att förstå lite bättre, ett gäng bilder som säger mer än tusen ord:








En byrå med sin stol.



Vad sägs om denna samling?



Någon som sa slips?!



Retro!


                                                                    

                        

                                                                 




Kan inte beskriva hur mkt som gjorts. Jag är helt slut! Och en del krångel stöter man ju också på, på vägen....
Tycker det är tråkigt, när det verkligen gäller, ja då helt plötsligt är det helt tyst. Tyst.
Hoppas det svider rejält efteråt när allt är försent för det är då ni får stå ert kast.

Ett samtal. En fråga om hjälp som hade blivit lovad. Slag i ansiktet, -som vanligt. Varför?
Lamt. Fegt. Falskt. Patetiskt. Omoget.
Men jag sa minsann ett sanningens ord. Och för första gången någonsin blev du tyst. Första gången!
Du var nog inte beredd. Och kanske insåg du själv hur dumt orden från din mun lät. Man kan ju hoppas iaf!

Och nu vet jag. Så många chanser, så många gånger. Aldrig mer ska jag be dej om någonting aldrig ska jag besvära dej för när det verkligen gäller, på liv och död, ja då struntar du fullständigt i det nödvändigaste.
Vad hände med solidariteten, respekten och människors lika värde som du så fint höll ett tal om i höstas? Tappade du bort handlingskraften på vägen? Yeah well.....

Jag ska inte ödsla bort mer ord på dej för det är det ändå inte värt. Ingen mer energi ska gå till spillo. Så!

Det fixade sej, det ordnade sej tillslut. Tack mamma för att du ställer upp och jobbar som en tok när många andra sviker och drar. En blommande äng ska du ha och vackra stjärnor. Tack!

Och gissa vad mer som hände mitt i all stess och tidspress? Jo, vi krockade med bilen. Pang bom sa det och bärgningsbilen fick komma. Det är så typiskt. Men vi klarade oss bra. 
Sprang och letade en lokal kort därefter, skulle lämna tillbaka en del material. Fel våning, fel hus, fel adress....
Gick och gick, spejade, spanade, hamnade mitt i skogen bland lerhögar och brännässlor.


Men alltid ett tillfälle for documentation!


Och tillslut så blev det rätt. Ja och tjoho! Finally. 

Och nu e jag så trött, så trött och förhoppningsvis somnar jag gott sedan.
Vänner, ni som fyller år, ni får förlåta mej för att jag troligtvis inte hinner köpa en gåva. Men det kommer i efterhand och då har ni väntat gott. Den som väntar på något gott var det alltså....